Takemitsus drömballader

Johannes Gustavsson dirigerade RSO i en konsert med långsam musik. Bild: Anna Hult

KLASSISKT

RSO / Gustavsson

Radions symfoniorkester. Johannes Gustavsson, dirigent. Timo Korhonen, gitarr. Kasmir Uusitupa, violin. Strauss, Takemitsu, Sibelius. Musikhuset 2.2.

I mitten av programmet på RSO:s fredagskonsert stod två verk av den japanska tonsättaren Toru Takemitsu – To the Edge of Dream (1983) för gitarr och orkester, och Spectral Canticle (1995) för gitarr, violin och orkester.

Takemitsus verk för solist och orkester liknar egentligen inte konventionella solokonserter – det vill säga de är inte aktivt virtuosa. Snarare låter verken som långsamma och underliga jazzballader. Den karakteristiska Takemitsu-stämningen är sömnigt sentimental och slö. Typiskt är att intrikata melodier (svåra att nynna) sveper några sekunder igenom orkestern för att sedan gå upp i rök. Harmoniken är mjuk, len och drömlik. Stilen liknar, så som ofta nämns, Debussy och Messiaen. Det låter "franskt".

Solisten Timo Korhonen knäppte lena ackord och lakoniska melodisnuttar på gitarr i ett ceremoniellt lugn – ofta ensam, utan orkesterackompanjemang. Det var lätt att förlora sig i flödet av Takemitsus musik – det var oklart när det gått fem minuter och när femton. Efteråt kände man att musiken gärna hade fått fortsätta längre.

Violinisten Kasmir Uusitupa, i Spectral Canticle, bevisade att en mer extrovert gestik kan lämpa sig alldeles lika väl för Takemitsus musik. Uusitupas mer romantiska sätt att dyka in i svängarna på melodierna speglades i orkesterns svar.

Utöver Takemitsu lutade konsertprogrammet också i övrigt mot långsam och kontemplativ musik. Den svenska dirigenten Johannes Gustavsson, verksam i Uleåborg, dirigerade konserten efter att Eva Ollikainen avbokat.

Konserten inleddes med Richard Strauss symfoniska dikt Tod und Verklärung som beskriver tydligt döden av en hjälte. Inledningens morbida lugn övergår till en våldsam dödskamp, och efter ett tyst dånande slag på en gong försvinner musiken i försoningsfullt klingande himmelska ackord. Gustavsson och RSO spelade snyggt och putsat, men jag saknade mer suggestiva klanger och stämningar. Utmaningen ligger i att få den kitschiga storyn trovärdig och medryckande.

Likaså led Sibelius sjunde symfoni, avslutningen på konserten, av ett stundvis svagt musikaliskt sug. RSO har naturligtvis spelat verket otaliga gånger. Verkets mystiskt frostiga psalmer lät rena och vackra. Det kända trombontemat, spelat av Darren Acosta, ljöd läckert ståtligt. Men då RSO spelar den här musiken förväntar jag mig att musiken formas på ett personligt sätt och för fram de egendomliga kvaliteterna i Sibelius ensatsiga symfoni.

Dante Thelestam

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning