Taimines kung och lakejer

Oskar Siléns Cheese (i förgrunden) blir projektionsyta för omgivningen i en pjäs som på ett sympatiskt sätt involverar publiken. Bild: Tryggve Rentola

Skolans kung är en liten miniatyr om roller, den pjäs vi alla drar, varje dag. Frågan är varför, och har vi ens den roll vi tror att vi har?

Text: Monica Vikström-Jokela. Regi: Mikael Strömberg. Ljus, ljud: Oskar Silén. Koreografi: Riina Huhtanen. Kostym: Sanna Pietilä. Scenografi, visuell identitet: Lars Idman. På scen: Oskar Silén och C G Wentzel.

Åldersrekommendation: lågstadieåldern. Teater Taimine, turnépjäs.

Förhandsföreställning i Nordsjö lågstadieskola 20.9

Cheese (Oskar Silén) har utropat sig själv till skolans kung. Under sig har han Pernilla och Måsse (båda spelas av C G Wentzel), två "nördar". Pernilla läser Det osynliga barnet och dansar färiska folkdanser som hon lärt sig av sin mormor och låter sig inte bekomma, men Måsse är i underläge. Det är ju Cheese också. Orsaken till att han hävdar sig är naturligtvis avundsjuka. Pernilla och Måsse har något Cheese saknar, gissningsvis ett gott hem.

Skådespelet är spelet mellan de här tre. En rörelse underifrån upp. I något skede träder skolans nya rektor (C G Wentzel i korpsvart peruk) till. Hon älskar dans och rock och är pinsamt ungdomligt medelålders. Ändå lyckas hon blanda korten i packen-skolan. Cheese slutför uppdraget han fått av rektorn, att förena skolans mobbare med offren.

"Du är den du är, det borde alla se", lyder slutorden i en sång. Rangordning är konstruktioner och människovärdet icke förhandlingsbart.

Tema och upplägg är inte nya uppfinningar, men de fungerar och känns fräscha.

Det intressanta med Skolans kung är om, hur och när manusförfattaren Monica Vikström-Jokela och regissören Mikael Strömberg lyckas vända publikens sympatier så att de börjar hålla på de svaga på ett taktfullt sätt, så att sanningen inte skrivs alltför tydligt på elevernas näsor.

Vikström-Jokela har ett kreativt språk och Strömberg hakar på med sitt sätt att styra tempot. Moraliteter kan belastas av övertydlighet, men här klarar Wentzel och Strömberg av att vara både tydliga, och lagom smidiga. Det uppstår ju en viss spänning mellan verklighet och fantasi när medelålders män spelar skolpojkar och -flickor. Den fjärmande effekten utnyttjas här, inte för att vara komisk utan för att vara markerad.

Wentzel har tre roller, Silén en. Siléns Cheese blir projektionsyta för omgivningen. Som skådespelare har Wentzel ett mer tacksamt och rörligare arbete. Siléns roll som dels den mindre sympatiska, dels bollplank är kanske mer krävande, men han har gott stöd av Strömbergs regi.

Taimine involverar publiken, men inte så att man kastar ut lösryckta frågor till barnen. I stället engagerar man skolan som ett kollektiv, för att ta ställning mot förtrycket av enskilda elever, Måsse till exempel. Arbetet är ändå dämpat, vilket känns sympatiskt. Annars hade man gått från den ena ytterligheten till den andra, och krävt mobbarens huvud på ett fat. Och inte vunnit något i slutändan.

Barbro Enckell-Grimm

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning