Tåget stretar över det skönaste av landskap

Orientexpressen och Transsibiriska järnvägen är jämförelserna, och det är i lyriska ordalag som Bergensbanen skildras, fast verkligheten är lite annan. Men visst är färden värd att göra.

Grönskan i Bergen i västra Norge är som skönast på försommaren och doften från en blandning av söta blomster och sältan från Atlanten är frisk och fräsch. Tidigt på morgonen vilar dessutom ett tunt täcke av dis över staden efter nattens ihållande regn och skapar en trolsk stämning där vi hastar mot tågstationen för att kliva ombord på Bergensbanen med start klockan 7.57.

Tåget ser ut som vilket tåg som helst, ingen glamour med andra ord. I den långa kön som väntar på att få kliva ombord står amerikanska turister, turister från de nordiska länderna och så ett stort sällskap asiater som gör Norway in No time i anslutning till paketresan Europe in Eight days.

Tåget. I trafik på Bergensbanen går ett alldeles vanligt vardagligt tåg. Att avverka 381 kilometer tar sju timmar, men så ligger 17 stationer på rutten. Bild: Leif Weckström

Vi hittar våra platser som är bredvid varandra men eftersom ingen tar platsen mittemot och vid fönstret tar jag mig friheten att sätta mig där. Det skulle jag inte ha gjort. En barsk konduktör meddelar att de numrerade platserna är numrerade för att man ska sitta rätt. Nå, han låter sig bevekas men bara mot löfte att maka på mig när den rättmätiga innehavaren till platsen anländer.

Jag har läst om Bergensbanen och framför allt läst jämförelserna med den legendomspunna Orientexpressen och den ändlösa Transsibiriska järnvägen. I mitt sinne föreställer jag mig stämningsfulla kupéer i mörklackad mahogny, djupa mjuka sitsar i blodröd sammet och skira spetsgardiner som inte skymmer sikten men skapar barmhärig skugga.

Verkligheten är naturligtvis väldigt likt den hos vårt eget VR, det vill säga smått slitna grådaskiga stolar i konstläder och noppigt tyg, fläckiga fönster och golv i högst vanlig plastmatta i obestämd kulör.

Djärvt. Landskapet är svindlande, och om tåget inte håller lyxnivå som på Orientexpressen, är den visuella upplevelsen ändå oförglömlig. Bild: Leif Weckström

Bokat bord till lunch?

Så fort tåget har fått fart meddelar någon i högtalaren att restaurangvagnen är öppen, och mitt ressällskap undrar om jag har kommit ihåg att boka bord till lunchen. Lunchen som jag har fantiserat om är serverad på vita linnedukar, upplagd på tallrikar med vacker dekor på kanten och om inte bestick i silver så något stiligt i rostfritt stål. Och givetvis hela spektret glas för vatten och vin och kanske ett glas sött till desserten. Känner för sparris, färsk fisk och kanske en läcker fruktkompott.

Men fylld av onda aningar söker jag upp restaurangvagnen, och mina farhågor besannas: alternativen på lunchmenyn är slabbig hotdog som viras in i smörpapper, fryst pizza som värms i mikron och serveras på papperstallrik eller inplastad skink- och majonnäsmacka som sannolikt har bretts redan dagen innan.

Vi väljer hotdog som takeaway, söker oss till vår kupé och spanar efter konduktören medan vi häller upp lite vitvin ur en medhavd flaska. Vågar inte ens tänka på vad som händer om han får syn på oss. Alkoholhaltiga drycker ur egen flaska är strängt förbjudna på tåget.

Från grönt till snö

Men själva färden gestaltas som ett minne för livet, ett visuellt minne som kompenserar alla eventuella brister som inte når upp till den standard som jag inbillar mig att Orientextressen bjuder på.

Bergensbanen går genom och över svindlande sällsamt skönt landskap. Vi sitter som trollbundna från starten i Bergen och betraktar djupa blånande fjordar, fjärran snöklädda bergstoppar och intensiv försommargrönska, breda floder och otyglade forsar som kränger förbi små välmående byar.

Och ju längre bort vi kommer från Bergen desto mer tar det dramatiska plats i omgivningen. Den idylliska grönskan krymper och försvinner, kala lärkträd snuddar vid tåget och sedan blir växtligheten bara lägre för att slutligen upphöra.

Kargt. På några timmar byter landskapet skepnad, från yster grönska till snötäckta sluttningar. Bild: Leif Weckström

Ensligt. Ödemarken i fjällen där Bergensbanen går, är verkligen inte tätt bebyggd, men udda fjällstugor och hytter skymtar bakom snöklädda vidder. Bild: Leif Weckström

Slätter av snö brer ut sig och ungefär halvvägs till Oslo på krönet av färden, i Finse på 1 237 meters höjd ovan havet, är snötäcket tjockt och bländande, på sina ställen speglar sig vattengölar i isen i himmelska turkosa nyanser. Svidande vackert i all sin karga nakna skönhet.

Karaoke på kinesiska

Men tillbaka till verkligheten. I Finse stiger några unga asiatiska turister på tåget. Vännerna har av allt att döma övernattat på orten som har ett hotell, fjällhytter och vandrarhem för folk som vill ta ut det mesta av färden, och göra som riktiga norrmän, ta en hygglig tur i fjällen.

Under återstoden av resan bjuder en av nykomlingarna på tåget på karaoke på kinesiska. Han har visserligen hörlurarna pluggade i mobilen men kan inte låta bli att sjunga, eller då snarast vråla, högt. Ibland blir en resa i sitt absurdum minnesvärd också för karaokens skull.

Färden ned mot Oslo är sedan inte längre någon makalös upplevelse, utmed banan växer mest dyster granskog som skulle kunna stå i Finland.

Vi dricker mera vitt vin.

ninaehweckström@gmail.com

PS Den rättmätiga ägaren till platsen som jag tagit, dyker aldrig upp. Hen kanske gjorde som jag, satte sig på fel plats.

Fakta

381 kilometer natur

Bergensbanen går mellan Oslo och Bergen, och öppnade 1909. Banan var den första egentliga landförbindelsen mellan Norges två största städer.

Sträckan är inte längre än 381 kilometer men tågresan tar sju timmar. Längs rutten finns 17 stationer.

Jämförelsevis är Transsibiriska järnvägen hela 9 300 kilometer.

På sin tid var Bergensbanens bygge ett så kallat högriskprojekt där svåra väderleksförhållanden, problem med logistiken och osäkra ekonomiska faktorer var utmaningarna. Jan Guillou berättar om strapatserna i Brobyggarna.

Största utmaningen i arbetet med att bygga tågbanan var den över fem kilometer långa Gravhalstunneln.

Ordinarie biljettpris för enkelresa är cirka 100 euro, men det finns miniprisbiljetter som man köper via www.nsb.no.

I anslutning till många av stationerna finns hotell, fjällstugor och vandrarhem. Många gör resan till ett längre bestyr och stiger av för att övernatta och ta en tur i fjällen. I början av sommaren är snötäcket fortfarande tjockt i Finse på 1 237 meters höjd.

Man kan naturligtvis företa resan åt andra hållet, från Oslo till Bergen, och avverka den andra turen mellan städerna med flyg. Norwegian tar 70-80 euro för sträckan.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00