Tack Trump!

Bild: EPA/MICHAEL REYNOLDS

De etablerade nyhetsmedierna ses som de största förlorarna i det amerikanska presidentvalet, men betyder det att journalistiken är död, frågar sig HBL:s chefredaktör.

Veckan har bjudit på en mängd utsagor om att det var de sociala medierna som var den verkliga valarenan, medan det som traditionella medier rapporterade om nu ter sig som en parallell värld, en sluten värld av förnekelse.

Facebook och Twitter utklassade anrika mediehus så att skammens rodnad sent ska blekna på The New York Times sidor. Hur kunde kunniga journalister vara så blinda? Vad ska vi med dyr journalistik till när dess tillkortakommanden är så uppenbara?

Visst är självrannsakan på sin plats. Etablerade journalister världen över har försökt överträffa varandra i att häckla Trump och håna hans anhängare. Få har vågat tänka, och ännu färre skriva, det otänkbara: att Donald Trump blir USA:s president.

Nu listar garvade journalister förnumstigt orsaker till närsyntheten: faktaresistens, filterbubblor på sociala medier, slutna ekosystem, data som bekräftade fel magkänsla, förändrade medievanor och tillknäppta väljare som hindrat alla från att se vartåt det barkade.

Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden, skriver om "valet som dödförklarade nyhetsmediernas makt" medan Mark Zuckerberg tillbakavisar teorin om att Facebook skulle ha påverkat valet. Jim Rutenberg på New York Times slår fast att den amerikanska journalistiken missade den verkliga berättelsen, den som handlar om att fånga upp den kokande ilska bland väljare som känner sig exkluderade och vars jobb är hotade, precis som den europeiska journalistiken misslyckades med att förutspå brexit.

Journalistikens oförmåga att kunna tolka signalerna och journalistkårens ovilja att förstå Trumps roll som katalysator för ett växande missnöje i ett polariserat samhälle är en viktig väckarklocka.

Medier, partier och institutioner av traditionellt opinionsbildande slag ses av allt fler som en del av den cementerade makteliten, och etablissemanget kommer aldrig att stå för förändring om man upplever sig förfördelad; tvärtom, det vill man gärna sparka i ändan. Att etablissemanget samtidigt är en viss garant för stabilitet, samhällsordning och demokrati är sekundärt för många.

Så jag säger: Tack Trump! Tack för påminnelsen om vikten av publicistisk etik, faktakoll och källkritik. Tack för påminnelsen om perspektivet; att det här jobbet ska utgå från demokratin, medborgarna, engagemanget, dem vi kallar vanliga människor. Att det handlar om att lyssna och vara lyhörd, ge människor en röst och en chans att påverka och engagera sig.

Att vägra skriva om dem som inte delar ens personliga åsikter, att förlöjliga dem som flaggar för andra politiska värderingar, att avfärda dem som korkade för att de inte getts samma chans till (ut)bildning – det är att gräva journalistikens grav.

För det kanske inte bara handlar om sociala medier och Trumps utspel som fått uppta tusentals timmar i tv medan allt färre läser dagstidningar med eftertanke. Kanske det handlar om ett behov av back to basics, att som journalist tänja på bekvämlighetszonerna och den egna övertygelsen, prataprataprata med alla slags typer, kunna läsa av samhällsströmningar, på riktigt visa förmåga till öppenhet och mångfald och fungera som ett slags uppsamlingskärl där fakta och åsikter kan sorteras och filtreras till saklig och modig analys – även om slutsatserna känns obekväma. Medieföretagen behöver också bättre förstå hur människor i dag nås och engageras, till exempel på sociala medier.

Så tack Trump för vissheten. Aldrig någonsin har jag varit mer övertygad om att journalistiken behövs.

Susanna Ilmoni Chefredaktör för HBL

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning