Tack för påminnelsen, Bråvalla!

Ett öppet samhälle måste ha kvar sina mötesplatser, och att låta ett fåtal trakasserande män stänga ner det offentliga är problematiskt.

Sveriges största musikfestival heter Bråvalla. Den ordnas i Norrköping i slutet av juni varje år. Men 2018 är det stopp. Inte för att pengarna eller orken är slut. Återkommande våldtäkter och sexuellt ofredande under festivalen, trots att arrangörerna under många år försökt åtgärda och påverka gör att arrangörerna nu lägger ner.

Trakasserier och våldtäkter är helt oacceptabla. Vem som helst skall kunna gå på festival – med lite eller mycket kläder, nykter eller onykter, ensam eller med kompisar – utan att riskera sin kroppsliga integritet. Ja! Bra att någon äntligen drar gränsen, var därför min första respons till beskedet. Och när svenska medieprofilen Emma Knyckare någon dag senare lanserade planer på en alternativ festival för enbart tjejer och kvinnor till nästa sommar hejade jag också på. Utan att ha tänkt efter särskilt mycket. När jag lite grann funderat dyker det upp frågor.

Ett öppet samhälle måste ha kvar sina mötesplatser, och att låta ett fåtal trakasserande män stänga ner det offentliga är problematiskt. Att lägga ner är att ge upp, menar flera debattörer, och argumenterar på samma sätt som i förhållande till terrorism som riktar sig mot öppna evenemang. Men det är skillnad på terrorism och sexuella övergrepp. Så vitt jag vet motiveras de tafsande männen inte av samhällsförändring, utan av något annat. Jag vet inte vad. Men det är inte detsamma som politisk eller religiös radikalisering, och kan inte bemötas på samma sätt.

Ett annat argument som Markus Larsson driver i Aftonbladet är att hemmet är farligare än festivalerna, och att det verkliga samhällsproblemet inte finns i folkmassorna, utan mellan diskbänkar och sovrum. Han har rätt i det. Men det är skillnad på hem och festival. Bland annat i den meningen att hemmet inte är frivilligt, medan festivalbesöket är det. Ett samhälle utan festivaler är inte önskvärt, men ett samhälle utan hem är otänkbart. När festivalerna verkar skapa tillfällen för de övergrepp man försökt motverka kan jag förstå att arrangörerna inte vill längre.

Emma Knyckares tjejfestivalförslag luktar vid första anblicken så kallad pappafeminism lång väg. Tonårspappor kan dra en beskyddande suck, och skicka i väg sina liljor utan risk för trakasserier. Eller annat ur pappors perspektiv farligt, som självständigt och glädjefyllt utforskande av det manliga könets möjligheter. Problemet är att pappas protektionism och festivaltafsarnas trakasserier är uttryck för samma strukturer, om än med olika motiv. Ett annat problem med Knyckares förslag är att det finns så många fler kön än två. Vad skall avgöra vem som är tjej nog för att släppas in, och vem skall bestämma det?

Och det finns många andra möjliga invändningar. Men trots dem: festivalarrangörer och medieprofiler har rätt att försöka påverka och förändra, och nu gjorde de det. Och fick också mig att tänka till. Vad har jag själv gjort, på jobbet och hemma? Har jag alltid tittat och berört på ett sätt som är helt respektfullt? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte gjort allt jag kan för att åstadkomma förändring, på riktigt, så att mina föreläsningssalar, handledningar och personalmöten alltid ger lika rum för alla. Jag kommer inte att ställa in, men skall försöka göra bättre, och förvänta mig det av andra. Tack för den påminnelsen, Bråvalla!

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi