Ta vara på lärarna

Bild: Kristoffer Åberg

Jag har en kuslig känsla av att de ”föraktfulla administratörer” som i dag stökar i vår skola kan tänkas utgöra en bidragande orsak till att österbottniska lärare ställer sig tveksamma till att styra kosan söderut.

"Jag är så ung att jag hoppas att jag ännu hinner få det roligt i skolan", yttrade sig en av mina nya kolleger när vi satt där och diskuterade vår framtid, en del av oss hopsorterade, andra utsorterade. Det här hände för länge sedan, men när jag läste Rainer Knapas kolumn i Ny Tid var det en déjà vu-upplevelse, jag mindes hur det kändes den gången.

Ett citat ur kolumnen: "De föraktfulla administratörer som talar om 'förändringsmotstånd' utgår ofta från att en byggnad är 'bara väggar' och att en lysande framtid alltid går via projekt och nybyggen och att verksamheten – alltså inte människorna – är det viktiga"

Den gången var det inte så mycket förändringen utan det sätt på vilken den sköttes som var svår att komma över. Jag minns fortfarande hur vi satt i väntrummet utanför skoldirektörens rum, hur vi kallades in tre och tre, upplystes av en sekreterare i en kort mening om vår framtid som lärare, och utan desto vidare krusiduller skickades ut för att släppa in nästa grupp. En äldre lärare i min grupp avfärdades lakoniskt: Inkompetent, ingen placering. Han hade framgångsrikt undervisat i decennier, men hans ämneskombination avvek en aning från det stadgade. Han brast i gråt.

Lärare är viktiga. Goda inspirerade lärare är en grundförutsättning för ett framgångsrikt samhälle, men för att ge sitt bästa behöver de, som alla andra människor, bemötas med uppmuntran och respekt.

Jag har en kuslig känsla av att de "föraktfulla administratörer" som i dag stökar i vår skola kan tänkas utgöra en bidragande orsak till att österbottniska lärare ställer sig tveksamma till att styra kosan söderut.

I början av 1970-talet tenterade jag läroverkslagstiftning för en försynt gammal herre på länsstyrelsen. Då jag lämnat in mitt papper och han godkänt mig sade han litet i förbifarten: "Fröken säger väl åt sina elever att de skall skaffa sig många barn."

Jag blev en aning förvånad och svarade något i stil med att det kanske känns litet konstigt att betona att överbefolkningen hör till jordens största problem, utom just när det gäller finlandssvenskarna. Visst, svarade han, "men inte kan vi ju ta hit negrer till länsstyrelsen heller".

Exakt så föll orden och jag gick fundersam därifrån. Det skedde i början av 70-talet och när jag tänkt på saken undrar jag om vi är där i dag. Börjar det i själva verket vara ont om verkligt kompetenta och insiktsfulla finlandssvenskar för alla poster där det skulle vara viktigt med sådana.

Vid tiden för februarimanifestet demonstrerade finländarna mot förryskningen, på ett subtilare sätt än genom att tåga ut på gatorna och ropa slagord mot den dåvarande tsaren Nikolaj II. Man tog sig nattetid till Senatstorget och lade blommor vid Alexander II:s staty. Låt mig här symboliskt sända en rejäl bunt rosor till Agneta von Essen, skoldirektören som under den djupaste recessionen på 1990-talet skötte sitt värv under mottot att ingenting är omöjligt. Skoldirektören som hade klart för sig att lärarna hör till samhällets stöttepelare, som lyssnade och som insåg vad uppmuntran och förståelse betyder.

Anna Lena Bengelsdorff Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning