Ta bort cancern

Bild: Mostphotos

Utrikesminister Timo Soini tycker att EU ska undvika hämnd då det förhandlas fram ett nytt avtal med Storbritannien i samband med landets utträde ur unionen.

Den försonliga tonen låter trevlig på Timo Soinis läppar, men just i det här fallet tycker jag att han kunde kosta på sig ett och annat sanningens ord av det hårdkokta slaget.

För det är precis nu som EU borde tvinga fram en snabb och effektiv behandling av den cancersvulst som länge plågat Europa och världen. Britterna själva har under en lång tid genom både underlåtenhet och dumma beslut förvärrat sjukdomen, vars metastaser spridits över halva världen.

Jag talar förstås om det kanske mest notoriska skatteparadiset på planeten: City of London. Metastaserna har namn som Caymanöarna, British Virgin Island, Gibraltar och Bermuda.

En som berättat hur systemet hänger ihop är John Christensen, tidigare ekonomisk "rådgivare" i ett skatteparadis, sedan visselblåsare och nu chef för den ideella organisationen Tax Justice Network. I en intervju med SVT i maj beskriver han City of London som en "stat i staten" och uppskattar att en skatt på 30 procent på tillgångarna i skatteparadisen skulle vara tillräckligt för att utrota världsfattigdomen. Att skatteparadisen är ett gissel för såväl utvecklingsländer i tredje världen som för välfärdsstater i Europa torde vara allmänt känt.

Skulle EU mena allvar med att unionen är till för sina medborgare, för deras välfärd, borde ett helt ovillkorligt krav på Storbritannien vara att finanskvarterens självstyre upphör, att deras speciella skattelagar upphävs och att all finansiell information om undangömda förmögenheter och skattearrangemang görs offentlig.

Paradoxalt nog borde en stor del av de brittiska brexitförespråkarna vara med på noterna. Även om brexitrörelsen i hög grad präglades av främlingsfientliga motiv, så hade den också en falang vars EU-kritik koncentrerade sig på unionens demokratiska underskott och på dess intima förhållande med ett gäng storföretag, vars intressen inte alltid överensstämmer med befolkningens.

Förstås kan man tycka att dessa brexitanhängare borde ha noterat att deras eget land varit värst i klassen på att fjäska för kapitalet, men det betyder inte att de var helt fel ute. Om EU vill ta den här kritiken på allvar, vore en helt rimlig första åtgärd att kräva att City of London – symboliskt uttryckt – jämnas med marken.

Sen, när det är gjort, kunde unionen gärna ta också Irland, Luxemburg och andra länder med en osolidarisk skattepolitik i örat.

Fredrik Sonck Kulturchef