Syskonskap och solidaritet

Sexuell dragningskraft har alltid varit en maktfaktor och en konkurrensfördel, medan maktställning ofta har tagit sig uttryck i sexuell äganderätt.

När vårt andra barn lärde sig tala var ett av hans första uttryck "åsså ja" – också jag. För lillebror gick det tidigt upp att storasyster hade förmåga att göra sådant som inte var möjligt för honom, och det gällde att trotsigt hävda sin rätt.

Den senaste tiden har ett betydligt mer allvarligt "också jag"-fenomen dragit över världen. Kvinnor, och i viss mån även män, som har blivit utsatta för sexuella trakasserier har förenats i en massiv manifestation. De kanske viktigaste resultaten av #metoo-kampanjen har varit att synliggöra problemet och att stärka de utsatta genom att visa att de inte är ensamma.

Det skulle vara fantastiskt om kampanjens påtagliga resultat skulle vara att tigandets tid nu definitivt är förbi när det gäller sexistiska anspelningar, oönskade inviter och verbala påhopp. Men det är en sak att uppleva solidaritet och gemensam beslutsamhet på de sociala medierna, något helt annat att uppbåda samma mod i konkreta situationer, där offret vanligen är ensamt eller på andra sätt i ett utsatt läge både socialt, fysiskt och emotionellt. Detsamma gäller representanter för sexuella minoriteter eller människor vars yttre vittnar om utländsk härkomst.

Sexualitet och maktspel ligger närmare varandra än vad vi ofta vill erkänna. Sexuell dragningskraft har alltid varit en maktfaktor och en konkurrensfördel, medan maktställning ofta har tagit sig uttryck i sexuell äganderätt. Vi behöver inte gå tillbaka till våra förfäder i evolutionens tidiga stadier för att upptäcka detta, det räcker bra att dra sig till minnes tonårstidens sociala spel i skolklasser och i kompisgäng. De mer eftertraktade och (åtminstone skenbart) erfarna flickorna hade ett socialt kapital, som de beroende på personlighetstyp utnyttjade mer eller mindre hänsynslöst. Detsamma gällde bland killarna, även om egenskaper som rå styrka, översittarfasoner och risktagande i deras fall kunde vara lika viktiga konkurrensfaktorer.

Det att vi kan konstatera hur vanligt det är att makt och sexualitet blandas samman såväl bland ungdomar som vuxna gör inte sexuella trakasserier ett dugg mindre förkastliga. Det finns få saker som är så ödesdigra som att förklara ett destruktivt beteende enbart med hjälp av gener, miljö eller samhällsstrukturer. Inte därför att de här förklaringarna skulle sakna grund, utan därför att de tenderar att normalisera och avdramatisera handlingsmönster som definitivt inte får accepteras. Män som trakasserar kvinnor skall inte kunna försvara sig med att de beter sig på ett sätt som är "naturligt" för dem eller "typiskt" för vårt samhälle.

Vi behöver utmana och förändra strukturer som leder till förtryck och bristande respekt för andras integritet. Men vi behöver också väcka till insikt om att vi som individer har ett val och ett ansvar. Vid sidan av klickanden och gillanden behöver vi handfast syskonskap i metron, på arbetsplatsen, i skolkorridoren och på puben. Och i församlingarna, måste jag tillägga, för jag vill inte ge sken av att jag som representant för kyrkan kan två mina händer i den här frågan.

Björn Vikström ar tidigare biskop i Borgå stift och är nu universitetslärare vid Åbo Akademi.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning