S/y Henrietta fann vilan i Vilanova de Milfontes

Milfontes är behagliga och bemötande människor, lugn takt och tomma gator. Här finns tid. Vitkalkade hus reflekterar solens vibrerande ljus bland apelsinträd, långa sandstränder, Atlantens bränningar och en marknad full av nya smakupplevelser. Testa ugnsbakad sötpotatis som smälter i munnen, persimon (diospyros på portugisiska, från grekiskan, "mat för gudarna"), anoni eller chirimoya som det heter i Spanien, solmogna apelsiner och citroner.

Scenen är Vilanova de Milfontes, 150 km söder om Lissabon i Portugal. Pjäsen handlar om att vila. I huvudrollerna ser vi långseglaren Jan Backman, matrosen Karin Ducander, farkosten S/Y Henrietta och ortsbefolkningen.

S/y Henrietta är en Östersjö 8:a modell Condor och byggdes på Jakobstads båtvarv 1947. Här ligger hon för ankare i Praia da Rocha. Bild: Karin Ducander

Bild: Maija Hurme

Jan njuter, sträcker på sig, andas, äter, vilar, upptäcker sin omgivning och sitt nya jag. Det är det resande jaget, fritt att nyskapa sig. Omgivningen upptäcker Jan. Det är ömsesidig uppskattning, varm, enkel och direkt. Mötet med portugiserna är från första början positivt. De är lugna, öppna och vänliga och visar stor tjänstvillighet och gästvänlighet. Många nya möten ger nya vänner.

S/Y Henrietta, frihetens vinghäst, vilar också hon efter tio veckors segling ner från Jakobstad. Hon ligger vid en boj i Floden Mira som rinner ut i Atlanten här vid Milfontes.

Återseende

Jag har möjlighet, och bestämmer att åka ner och fira jul med Jan och Henrietta. Packar också med beslutet att segla över till Kanarieöarna vilket börjar skissa upp sig som följande destination. Mina två tidigare etapper har förvisso bekräftat att rädslan vill krama musten ur mig så fort skrovet börjar knarra och knaka, men en viss distans har också krupit in. Jag har sett, känt, upplevt, och framför allt överlevt, med ordentlig marginal. Så stor marginal att jag i efterhand undrar vad jag varit rädd för. Och jag har faktiskt blivit sugen på lite mera. Havet lockar, det öppna, det fria! Möjligheten att färdas på ett sätt där naturen inte är underordnad, utan där man bärs fram som en del av den.

Jag lämnar mitt lilla hem på den franska landsbygden i departementet Aude strax norr om Pyrenéerna. Från skog och berg åker jag med lokaltåg förbi vinodlingar och genom ett allt plattare landskap mot Carcassonne. Därifrån tar jag långfärdsbussen över Pyrenéerna till Bilbao och genom norra Spanien till Viseu i centrala Portugal. Därifrån åker jag vidare mot Coimbra innan vi vänder söderut mot Lissabon, där jag byter till bussen som för mig fram till Vilanova de Milfontes.

Det blir ett obekvämt dygn med för lite sömn och okända människor tätt inpå. Lukter och högljudda samtal natten igenom. Många uppehåll där vi kanske inte alltför finkänsligt ombeds stiga ur bussen i den kalla natten.

Jag kommer fram ganska trött, men ändå glad att jag valt buss i stället för flyg. Jag har kunnat se landskapen, vänja mig vid miljöombytet och låta det ta litet tid. Det går fort nog ändå.

En vinterkväll på Praia da Franquia. Bild: Karin Ducander

Hamnen i morgonljus. Bild: Karin Ducander

Henrietta dansar

Jan möter mig och vi traskar genom den skymmande kvällen genom en tyst och tom stad ner mot floden där Henrietta ligger vid sin boj. Det känns roligt att se henne igen, stiga i den lilla kanoten och paddla över floden för att mönstra ombord. Hon ligger tryggt, lugnt, men inte så stilla som man kunde tro.

Tidvattnet drar än ut, än in, i 4 knops fart som mest, och Henrietta dansar runt sin boj med månen som koreograf och efter strömmens taktpinne. En par kilometer längre ut mynnar floden ut i Atlanten. Jag är redan nästan på väg ut på havet, men Jan säger att det nog inte är så självklart. Hur så, frågar jag förvånat.

– Du får se i morgon, säger han lugnt.

Vinterbränningar. Inte rätt tid för avfärd. Bild: Karin Ducander

Och det är sant. Jag hör innan jag ser. Med ett jämnt dånande och oregelbundna dundrande smällar slår Atlantens bränningar mot stränderna kring flodmynningen. En vägg av skum och brytande vågor slår upp. Nej, vi seglar ingenstans i dag.

Dessutom har Jan en del försändelser på väg. Han väntar på den reparerade Parasailorn, en regulator för solpanelen och glas till oljelampan. Så vi ställer in oss på en tid i Milfontes.

Den senaste etappen jag var med på slutade i Fisterra i Spanska Galicien. Jan har hunnit med en del äventyr på egen hand. Han seglade ner längs den spanska och portugisiska kusten med enstaka strandhugg. Mest dramatiskt var då han tog sig in till Porto genom en smal infart med begränsat djup i fem meters vågsvall.

Ved forslas till Henrietta. Bild: Karin Ducander

Underhållsarbete i masten. Bild: Karin Ducander

I Milfontes har han varit i en månad då jag kommer fram, och han har redan hunnit skapa sig kontakter här. Det är lätt och bekvämt att stiga in i hans nya värld, hemvant och mjukt från första början. Dagarna går behagligt oplanerade, men ändå fulla av glada möten, överraskande utflykter, dagligt bestyr, strandpromenader och vedsamling.

Aktivister

Vi blir bjudna på julmiddag hos Luis och Sofia. De berättar mycket om sin tid i Moçambique, först som volontärer och sedan som ledare för olika samhälleliga projekt. Båda är medvetna aktivister med en stark tro på att samhället kunde vara både miljö- och människovänligare. Vi får en härlig middag och kväll, och promenerar upprymda ner till floden för att paddla över till Henrietta i den strida tidvattenströmmen.

Följande morgon är fin. Jag vaknar tidigt och sticker ut huvudet i tät dimma. En häger skriker på stranden. Strömmen porlar svagt, på väg att vända.

Kajens lampor syns som svaga ljus i dimmans töcken. Jag skymtar en och annan mörk silhuett av en fiskebåt. Skönt att krypa tillbaka under täcket och lyssna på byns tuppar som gal ikapp.

Jag vaknar igen lite senare av klonkandet av åror och roddarträning på tyska via megafon, åtföljt av litet vågsvall och följebåtens motorljud. Fram och tillbaka på floden glider dessa smala farkoster med allvarligt koncentrerade roddarlöften vid klykorna. Klonk, plask, porl. Milfontes är träningsmecka för världseliten i både paddling och rodd.

Man ser moriska influenser på byggnaderna i Milfontes trivsamma centrum. Bild: Karin Ducander

En lugn dag, promenad in till staden med sina vita hus och vindlande gator, lite moriskt inspirerade. Alexander sitter i sin butik och vakar över kristaller, tarotkort, textiler och Buddafigurer i väntan på lågsäsongens enstaka turister. Han bjuder på sällskap, värme och livsfilosofi. Vi hälsar även på Francisco vid turistinformationen. Han kramar oss och pratar innerligt om sin längtan efter ett samhälle med mera gemenskap och omtanke och mindre mobiltelefoner och huvudlös konsumtion. Julen är en gemenskapens fest, men för honom borde alla dagar kunna vara det, alla dagar en möjlighet att finnas till för sina nära och kära.

Eddy ”Minhocas” (”Daggmasken”), storfiskare och Milfontes inofficiella flodkapten. Bild: Karin Ducander

Vi tillbringar ännu en stund med Eddy, Milfontes inofficiella flodväktare. Tidigare lotsade han aktivt in och ut båtar, men nu är han nog mest en glad och klurig pensionista, alltid med glimten i ögat. Floden och hamninloppet och Milfontes har han ändå i blodet.

Gäst hemifrån

Dagarna går. Nyår sveper förbi. Vintern har överrumplat oss litet i smyg. Slut på middagarna i sittbrunnen vid solnedgången. Kyla och fukt tvingar oss in i den mysiga kajutan och vedkaminens glada sprakande. Visst är det litet av en överraskning att det är så pass kallt i södra Portugal! Tankarna på att segla vidare gör sig påminda och vi spanar efter en lämplig väderlucka för att komma ut ur floden och vidare.

En stilla stund på stranden. Bild: Karin Ducander

Den 9 januari är vi på hugget. Havet är tystare än vanligt. Prognosen ser bra ut.

Vi har besök av Elina från Jakobstad och det skulle vara riktigt kul att kunna segla ut alla tre. Vi förbereder lite utan att jäkta medan vi väntar på högvattnet. Jag binder på en korg av eukalyptusbark och Jan och Elina paddlar in till staden. Elina är på upptäcktsfärd och Jan ska packa med sin cykel som står i Eddys skjul på stranden. Det känns kul att komma i väg, men lite overkligt.

Jan kommer över med cykeln i kanoten och jag följer med in till staden för att skaffa lite förnödenheter. Vi möter Raphael och Francisco som håller på och städar i sitt strandskjul, och frågar dem hur de ser på vår avfärd.

De ser på varandra, på oss, och skakar på huvudet. Är det inte lugnt nog?

Killarna pekar, visar och kollar vågprognosen. De berättar om sommarens muddring som fått sandbankarna att migrera på oförutsägbart sätt, så ingen riktigt vet var utloppet ligger. De talar om vågorna, om höjden, intervallen, undersuget, tidvattnet, månen och strömmarna. Vi har för höga vågor med för långa intervaller i dag. Det ger för stor kraft i vågorna, kombinerat med en månfas som inte ger maximala tidvattensskillnader. Högvattnet är alltså inte högt nog. Kanske om en vecka, säger de.

Fiske verkar vara en av de manliga portugisernas käraste fritidssysselsättningar. Bild: Karin Ducander

Jaså. Vi övergår till att diskutera fiske, och nu blir det fart på Francisco. Han rotar nu mera målmedvetet i sitt skjul och mitt i allt får vi en ask krokar, litet lina, några djuphavsdrag. Alltefter som han hittar kommer han med bläckfiskkrokar, ett spö och en vacker handknuten krabbfälla. Den är antik, men en fin dekoration i hemmet, säger han. Vi får ännu mera lina och jättekrokar.

– Av glädje att få ge till er, säger han med ett brett leende. Enkelt, naturligt och glatt.

Jan återgår till sina cykelbestyr och jag och Eddy dricker te med mynta medan vi samtalar lätt på bruten portugisiska.

Vi skall just gå skilda vägar då jag ser Jan på kajen. Han ropar och gestikulerar vilt. Han hade glömt att hålla i kajaken och den har flutit i väg med strömmen i 4 knops fart.

Francisco rusar i väg till sin pyttelilla jolle och paddlar med säregen stil allt vad han orkar för att komma ifatt kajaken, som han bärgar under glada skratt och rop.

Ingen avfärd, men det känns bra att ännu bli kvar i Milfontes. Vi siktar in oss på en lucka om en vecka. Vi är på väg i alla fall!

Eliza från England

Sista veckan träffar vi ofta Eliza, en dam på 82 år som tagit sitt pick och pack och helt ensam flyttat hit från England och bytt liv i april. Hon är en härlig kvinna med stor livserfarenhet och visdom, och ändå så mänskligt bräcklig inför livet. Som vi alla.

Hon skrattar ofta åt livet, och särskilt åt sig själv. Hon skriver upp nya ord på portugisiska på sin lilla svarta tavla, stickar, målar och skriver. Kvällen innan vi skall försöka ta oss ut bjuder hon oss på mat och vinho verde, te och djupa samtal. Jan har sin nya Hangtrumma och bjuder på musik som förtrollar. Det blir en minnesvärd kväll.

Trumspel. Bild: Karin Ducander

Blicken mot havet

Luckan håller. Den 16 januari spanar vi litet nervöst mot utloppet. Det är lugnt. Det är ebb då vi vaknar, högvattnet kommer först på eftermiddagen och lugnet måste hålla i till dess.

De sista förberedelserna blir lite bunkring och vemodiga och overkliga avsked. För mig har det varit en månad, för Jan två och en halv. Vi tar avsked av staden och människorna, av lugnet, det stillastående.

Blicken vänds mot havet. Vi lättar ankar. Jan tutar i mistluren. Det känns stort.

Eddy får vi inte säga hej till. Han stack och fiskade i morse. Kanske var det för att undvika att säga hej.

Eliza däremot sitter uppe vid fyrhuset, en ensam figur i solskenet med blicken vänd mot havet. Hon vinkar, vi tutar och stävar lugnt ut över sandbankar och milda bränningar.

Eliza följer med vår avfärd. Bild: Karin Ducander

För mig blir det bara en dagsetapp till Lagos. Jag har andra förpliktelser. Jan studerar vädret för att segla över till Kanarieöarna. Det ser perfekt ut.

Det är svårt att stiga av. Havet ligger blått och lockande, lugnt. Etappen jag kommit för att våga glider ifrån mig med några dagars marginal. Vi väntar en dag i Alvor, Praia da Rocha, på Portugals sydkust. Här finns härlig sol och värme, så det blir strandpromenad och bad igen. Salt bad.

Härifrån tar jag bussen med tunga skor. Jan går barfota med lätta steg tillbaka till Henrietta.

Jag får ett samtal på bussen. Jan seglar ut från Alvor iklädd endast hatt, och med sol i sinnet.

Solnedgång. Mot nya äventyr. Bild: Karin Ducander