Svider det i själen?

Skattepengarna vi betalar förmår inte till alla delar lugna samvetet.

Att ge är samtidigt att få, oavsett det handlar om utbyte av pengar, varor, tjänster, bemötande, empati. På Trobriandöarna i Stilla havet tryggade utbytet av gåvor från en ö till en annan, i på förhand given ordning (Kula-kula-systemet) framtida fredliga relationer mellan byarna på de olika öarna. Inom Seprainstitutionen (soprus = vän) i östra Finska viken, byttes utskärsbornas (Hogland, Lövskär, Seitskär, Tyterskär, Aspö) saltfisk mot spannmål i Ingermanland och Estland. Gåvoutbytet är ett skådespel med tre rollinnehavare: givaren, mottagaren och samvetet. Vem får vad och av vem?

I Kampen, utanför Gamla studenthuset och på Centralgatan sitter de i ur och skur, tiggarna vi i de flesta fall försöker runda oförmärkt. Vi sätter kanske en skärv i tiggarens utsträckta pappkopp. Därmed allt eller är det?

Seprautbytet byggde på ömsesidighet. Något som var nödvändigt med tanke på lagring och sådd av utsäde följande växtperiod. Likaså anskaffningen och tillverkningen av skötar. Frågan är vad tiggaren kan ge i utbyte. Tiggaren är förmedlaren, mediet mellan givare och samvete.

Det finns olika utlösare av samvetets skrymslen, hemmet, barnen, andra närstående, evangeliet. Det kanske svider i själen då vi passerar tiggaren, men ställer till eftertanke, om än för någon sekund. Detta trots ett uppifrån styrt och välkontrollerat välfärdssamhälle. Skattepengarna vi betalar förmår inte till alla delar lugna samvetet. Vi måste tona ner det, men till vilket pris?

Georg Walls pensionär, socialpolitiker emeritus, Esbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning