Sverige upptäcker 1918!

Nu inleds minnesåret då svenskarna får upptäcka 1918 och inbördeskriget åt oss, och det kommer de säkert att göra med stor entusiasm. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius (f. 1947) är redan ute i medierna med sin uppenbarelse.

I höstas upplyste den svenska amatörhistorikern Henrik Arnstad sina landsmän om att marskalk Mannerheim var en fascistisk "mini-Hitler", naivt hyllad och idoliserad av de intet ont anande finländska historikerna. Arnstad hade läst sin kollega Herman Lindqvists bok Mannerheim: marsken, masken, myten och verkade tro att den stod för den samlade historiska kunskapen om Mannerheim också i Finland.

Det här väckte irritation i Finland eftersom Mannerheim blötts och stötts av både forskare och konstnärliga uttolkare i decennier, ur otaliga ideologiska synvinklar. Vi behövde inte upplysas om hur han såg ut i helfigur, klädsamt hade snarare varit om Arnstad ens försökt klättra över den verkliga och inbillade språkmuren för att ta reda på vad vi här i Finland, på två språk, redan visste.

"De våldsamma pendelrörelserna mellan förhärligande och demonisering av Mannerheim beror på att de svenska journalisterna inte har tillgodogjort sig den finskspråkiga forskningen. Av någon anledning tror man i Sverige att man kan gå ut och skriva om Finlands 1900-talshistoria utan att kunna finska", kommenterade avmätt historieprofessorn Henrik Meinander, som samma år gett ut en egen Mannerheimbiografi.

Nu inleds minnesåret då svenskarna får upptäcka 1918 och inbördeskriget åt oss, och det kommer de säkert att göra med stor entusiasm. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius (f. 1947) är redan ute i medierna med sin uppenbarelse.

Hon har finländska släktrötter, eftersom hennes mamma Brita ("Billie"), född 1912, var finlandssvensk, dotter till baningenjör Anders Andersén, och hade tillbringat sin barndom på Karelska näset. I sin nya roman Vitt och rött – Billies första krig som utkommer i januari har Boëthius utforskat sin mammas historia. Boken kan för allt vi vet vara både revolutionerande och förtjänstfull. Men i en intervju i tidskriften ETC trallar hon på ett illvarslande sätt med i den dramaturgi som intervjuaren Annie Hellquist serverar, den där ämnet är "känsligt" och fortfarande "svårt att prata om" i offentligheten. Skäms på er historietigare! är undertexten.

Boëthius levererar, i en anda bekant från 70-talet när rikssvenska intellektuella beslöt att finlandssvenskar var löjlig degenererad överklass i stället för en språkminoritet att vänligt intressera sig för:…

"– Det svenska språket, svenskarna och finlandssvenskarna har approprierat, har stulit, Finlands historia i århundraden, till den grad att det bjuder en emot att vara en av de som stjäl den igen. (...) Jag tycker inte att det är det svenska språkets uppgift att återigen stjäla den finn-finska historien. Men jag tycker att det har varit helt fantastiskt att skriva den här boken. Att få skapa motbilder mot all den lögnaktiga historia som pågått i hundra år." (Mina kursiveringar.)

Det här med den finn-finska historien stulen av finlandssvenskar sitter som en karamell i vår svekofobiska kulturminister Sampo Terhos mun, men andra finländare kan tänka: "Tala för dig själv och din egen mamma, människa!"

I Finland har vi nämligen kunnat tala om vårt tvåspråkiga lands inbördeskrig som drabbade så väl finsk- som svenskspråkiga finländare, på två språk och bra mycket längre och mångsidigare än Boëthius här vill ge sken av.

Det här vet hon nog egentligen, eftersom hon ger lästips också, Vägen till Tammerfors: striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 av Heikki Ylikangas (översatt till svenska 1995) och I bödlars fotspår – Massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918 av Aapo Roselius (på svenska 2009).

Kanske hon i själva verket har läst också svenska originalutgåvor som Sture Lindholms Röd galenskap, vit terror (2005) och Fånglägerhelvetet i Dragsvik (2017), Jarl Hemmers En man och hans samvete (1931), Nils-Erik Villstrands skrifter om minneskulturen kring 1918 och så vidare? För att inte tala om Kjell Westös Där vi en gång gått (2006) eller tidskriften Ny Tid som borde kunna belysa det svåra temat finlandssvensk klassdiversitet också för rikssvenskar?

Men det blir onekligen bättre PR i Sverige med "Nu ska jag avslöja något oerhört för er som de stygga försökt hemlighålla!"-dramaturgin.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46