Sverige och minoriteterna

Det är 21 år sedan men jag minns det tydligt. Mannen som ber om ordet, stiger upp och med en röst som spricker berättar om den diskriminering han som tornedaling har utsatts för och hur han har nekats sitt språk.

Det skedde under en öppen föreläsning som Stockholms universitet ordnade. Vad det exakta temat var kommer jag faktiskt inte längre ihåg, men den mannens upprörda sorg glömmer jag inte.

Och på något sätt förstod jag då, kanske sent men jag var en rätt ung student, att Sveriges minoritetspolitik verkligen inte var någon stolthet. Tvärtom.

Tid har gått, mycket vatten har runnit under broarna. Eller?

Visst. Några år efter den där föreläsningen antog Sverige en lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. De fem officiella minoriteterna är tornedalingar, judar, romer, samer och sverigefinnar, och språken de är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

2010 skärptes lagen ytterligare.

Men när Lennart Rohdin för den svenska regeringen i år gjorde en översyn av den, är hans slutsats att "minoritetspolitiken har misslyckats nästan helt". Det är framför allt i kommunerna problemet ligger. Dessutom är majoritetssamhällets kunskaper om de nationella minoriteterna "fortfarande högst bristfälliga".

Jarmo Lainio, som å sin sida har utrett undervisningen i minoritetsspråk, är inte heller nådig.

– Det är uppenbart att behandlingen av de nationella minoriteterna historiskt antingen har varit riktigt bedrövlig eller riktigt illa, säger Lainio när jag talar med honom.

Vad gäller sverigefinnar är det framför allt i just språkundervisningen i skolorna det brister. En timme finska utanför den egentliga skolundervisningen är inte tillräckligt, anser Lainio liksom också Europarådet.

Och så samtidigt i höst kommer nyheten att några politiker från Moderaterna tycker att den där ena timmen, det som i Sverige kallas modersmålsundervisning, ska tas bort eftersom "det tar tid från inlärning av det svenska språket".

Här hänvisas visserligen till elever med utländsk bakgrund, men visar på en brist på förståelse kring vad tvåspråkighet innebär och vilken resurs det kan vara.

Som Lainio säger till mig: De sverigefinnar som mår och klarar sig bäst är de som både har lärt sig svenska och behållit finskan.

Allt detta tänker jag på när jag jobbar med ett reportage om sverigefinländare i Eskilstuna (det kan läsas i HBL inom kort).

Parallellt slås jag – överraskas faktiskt – av hur mycket Finlands 100-årsjubileum uppmärksammas i Sverige. Det är konserter, fester, föredrag, biopremiärer, utställningar, föreställningar och radioprogram. Och så några byggnader som lyses upp i de blåvita färgerna.

Nej, i alla fall under de här veckorna kring självständighetsdagen kan man inte hävda att Sverige skulle ha glömt bort grannen i öster.

För sverigefinnarna – och tillika de övriga minoriteterna i landet – vore den bästa presenten ändå att Sverige tar sin minoritetspolitik från ord till handling.

Anna Svartström Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00