Svenskfinland är fortfarande ett annat Sicilien där omertàn mot svikaren är obarmhärtig

Bild: Wilfred Hildonen

På möten i Svenskfinland betraktas överdriven formalism ofta som pinsam, i trevlighetens namn. På finskt håll är man mer formell.

Diskussionen kring Pohjola-Norden och tystnadskulturen i Svenskfinland har fått mig att gräva fram några gamla dokument. Jag funderade nämligen för två decennier sedan rätt mycket på jävsproblematiken, och utarbetade rentav ett PM om det, på uppdrag av min dåvarande arbetsgivare Svenska kulturfonden.

Att de täta nätverken, denna källa till vårt lovprisade sociala kapital, också kan ge upphov till besvärande jävsproblem och osunt kamaraderi är ingen nyhet. Men det ska sägas att man överlag hanterar problemen hyfsat, och framför allt blivit bättre på det. Men risken finns alltid – som nu i Pohjola-Norden, där "frågor om partilojaliteter inom ett litet SFP-maktkluster i ett hörn av Kimitoön (läs: Jan-Erik Enestam och Michael Oksanen) väcker pinsamma frågor", för att citera Torsten Fagerholm (HBL 13.7).

Som sagt, situationen har blivit bättre. Tidigare var aningslösheten påfallande, speciellt för en som likt mig kom in i fondvärlden utifrån, i egenskap av (då) obunden på vänsterkanten. Och kanske en av orsakerna till att jag knöts till Svenska kulturfonden, där jag i fyra år (2001-2004) hade förmånen att fritt formulera strategier för den finlandssvenska framtiden.

Ett av mina sista uppdrag blev att skriva ett PM med förslag till riktlinjer för hur man skulle hantera jävsproblemen, en fråga som då aktualiserades. En grannlaga uppgift eftersom problemen ofta var uppenbara, och man inte alltid hade tänkt igenom dem ordentligt. Mitt PM var för internt bruk, och ska så förbli. Men det finns anledning att återkomma till de principiella synpunkterna. Speciellt som jag har för mig att promemorian, åtminstone då, enbart lades till handlingarna.

Formellt jäv är lätt att definiera och preciseras i förvaltningslagen, som entydigt stadgar när tjänsteman är jävig, vanligen på grund av släktskap eller partsintresse. Även om bestämmelserna gäller den offentliga förvaltningen tillämpas de vanligen också i övrigt, till exempel inom tredje sektorn. Fonder och stiftelser är inte underkastade samma regler, men det säger sig självt att de för att bibehålla sin trovärdighet måste ägna jävsproblematiken speciell uppmärksamhet. De utövar ju avsevärt inflytande, inte minst i Svenskfinland.

Vad gäller formellt jäv har man sällan problem. Är man jävig antecknar man det i protokollet och går ut – låt vara att det kunde ske lite oftare. På möten i Svenskfinland betraktas överdriven formalism ofta som pinsam, i trevlighetens namn. På finskt håll är man mer formell.

Värre är det med det moraliska jävet. Till exempel då man via olika förtroendeuppdrag har lojaliteter som inte medför formellt jäv men ändå kan vara besvärande. Och den gråzonen är stor i Svenskfinland, där det finns gott om bindningar och vänskapsrelationer som fördunklar omdömet och tär på trovärdigheten.

För sådan är, på gott och ont, koncernen Svenskfinland, detta intrikata nätverk av organisationer som knyts samman av partiet, fonderna och dem närstående organisationer, vars toppar är intrasslade i varandra. En härva av beroenden som kräver god smak och gott omdöme – och civilkurage att vid behov säga ifrån. Det sistnämnda tyvärr ofta en bristvara. Motiveringen är vanligen att man ingår i samma värdegemenskap, där tilliten är stark och byggd på en blandning av språk och i stort sett gemensam ideologi: försvaret av det svenska i Finland. Speciellt tydligt är det inom fondvärlden, där så mycket av makt, inflytande och pengar koncentreras. Även om maffiametaforerna börjar kännas slitna är Svenskfinland fortfarande ett annat Sicilien, där omertàn mot svikaren är obarmhärtig.

Samtidigt gäller att litenheten tvingat fram oskrivna regler för hur man hanterar att man stöter på bekanta överallt. Vi är inte helt dåliga på den punkten, och har utvecklat en viss jävshygien med inarbetade rutiner för undvikande av pinsamheter. Författare och konstnärer undviker att recensera varandra, eller gör det konfidentiellt, som i fondernas sakkunnigbehandling.

Därför är det trist när journalister och andra skadeglatt rör om i grytan, med risk för att också det som är värdefullt går förlorat. Lena Linderborg beskrev i romanen "Skandal i ankdammen" (2010) hur det går när drevhundsreflexerna tar överhanden, och den bräckliga gemenskapen Svenskfinland åker ut med det avslöjande badvattnet.

Kritisk journalistik behövs alltså, självfallet. Den nu aktuella skandalen kring Pohjola-Norden visar hur illa det kan gå då tilliten övergår i naivitet. Men helst utan att förstöra det som är essensen i det sociala kapitalet. Att skrubba varandras ryggar är inte alltid korruption.

Thomas Rosenberg, Lovisa

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning