Svenska tidens envisa lunk är Finlands melodi – 1918 bryter mönstret

Den långa vägen. Svenska tiden i Finland var allt annat än en dans på rosor, men genom interaktionen mellan regenter och vanliga människor lades grunden för en samförståndskultur som i dag syns i den finländska demokratin, säger historieprofessorn Nils Erik Villstrand. Bild: Cata Portin

Historieprofessorn Nils Erik Villstrand har svårt att smälta sin kollega Teemu Keskisarjas uppmärksammade paralleller mellan svenska tiden i Finland och kolonialismen i Belgiska Kongo. – Det är den långa linjen av dialog mellan överheten och vanligt folk under svenska tiden som gör att Finland – i motsats till Kongo – i dag är en demokratisk stat med världsrekord i stabilitet, framhåller Villstrand.

Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi, vill inte försköna svenska tiden i Finland. För merparten av befolkningen var livet kort, fattigt och jäkligt. Men docent Teemu Keskisarjas uppfattning, att till och med folkmordets Kongo under kung Leopold II var drägligare än barkbrödstuggandet i Finland, kan Villstrand inte godkänna.

Han vill i stället nyansera arvet från svenska tiden och framhålla de sega strukturer och den långvariga interaktion mellan överhet och vanliga människor som lade grunden till det samhälle vi har i dag.

– Om man jämför demokratiska republiken Finland med Demokratiska republiken Kongo i dag så är den senare en demokrati bara till namnet. Finland räknas däremot som världens mest stabila stat. Ska man spåra orsakerna till det gäller det att börja redan på 1400-talet, inte 1809 då Finland lösgjordes från Sverige, eller ens 1906, då allmän rösträtt infördes, säger Villstrand.

Bonden behövs

Det centrala i Finlands samhällsutveckling sedan slutet av medeltiden är enligt Villstrand att det funnits en kontinuerlig dialog mellan styrande och undersåtar, ett system som formats i ständig växelverkan mellan makthavare och vanligt folk.

Sveriges och Finlands gemensamma historia kan absolut inte förenklas till en stor saga om samförstånd, tvärtom har friktionerna mellan samhällsgrupper lett till både passivt och aktivt motstånd. Men de svenska och finländska böndernas möjligheter att få sina röster hörda är närapå unika i Europa.

– Böndernas starka ställning och det faktum att ingen livegenskap någonsin infördes i riket är grundbultar i det samhällsbygge som utmynnat i dagens Finland. I ett glesbebyggt land var bönderna för många och för starka för att kunna domineras av överheten. Regenterna visste att de inte klarar sig utan bönderna, och att det kan bli uppror om de går för långt i sin maktutövning. Böndernas deltagande i rikets beslutsprocesser, till exempel genom riksdagsrepresentation, besvärsskrifter och delegationer, är centralt för att ett demokratiskt samhälle senare växer fram, säger Villstrand.

I kolonialismens Kongo var det få som lyssnade på plantagearbetarens önskemål. Kongoleserna pinades av kolonialherrar som straffade diminutiva förseelser med lemlästning. Utsugningen av landets naturtillgångar och de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter har fortsatt också under Kongos självständighetstid. I det globala indexet över staters stabilitet parkerar sig Kongo år 2017 i den värsta riskgruppen, den där total samhällskollaps hotar. Finland återfinns i motsatt ända av spektret.

– Naturligtvis var det tufft att vara bonde, dräng eller piga i Finland under svenska tiden, men jämförelsen med kolonialismen är fullständigt meningslös. Det var hårda tider i Finland, missväxtåren fick dödliga följder, men jag ser inte på vilket sätt det skulle vara svenskarnas fel, säger Villstrand.

Men skattetrycket under stormaktstidens krig, förvärrade det inte en redan svår situation?

– Egentligen vet vi inte så mycket om hur stort skattetrycket var i förhållande till vad folk behövde för sin överlevnad. Det är trist att säga, men det var krigen som fick samhällena att förändras. Utan det yttre trycket och resursuttaget skulle bönderna inte ha haft något incitament att kräva sina rättigheter. Då skulle vi inte ha fått någon hovrätt 1623, och ingen Akademi i Åbo 1640. Så här efteråt kan man väl tycka att det inte är så illa med ett fungerande rätts- och universitetsväsende, säger Villstrand.

– Jag menar alltså att svenska tiden gjort oss mer gott än ont, fastän livet kunde vara gruvligt. Den som påstår något annat har en ganska svår uppgift att samla konkreta bevis, om man tänker på alternativen i öster och söder. Någon kapacitet till en självständig stat fanns inte i Finland förrän tidigast på 1700-talet, och då kanske som en rysk lydstat, även om nationalistisk historieskrivning velat skapa berättelser om betydligt tidigare självständighetstankar, fortsätter han.

Skev historiesyn

Villstrand anser också att kollegan Teemu Keskisarjas sätt att såga svenska tiden och lyfta fram fennomanin som det bästa som hänt landet ger en skev bild av historien.

– Det är inte helt ofarligt att demonisera svenska tiden, med fennomanin som kontrast. Då missar man till exempel att fennomanerna uppfattade svenska tidens system och lagar som väldigt viktiga när de skulle bygga upp ett nytt, självstyrande Finland, säger Villstrand.

Villstrand ogillar också uttrycket "Ruotsin vallan aika" (ungefär: den svenska maktens tid).

– Då säger man ju att det fanns något slags makt i det svenska riket som var bara svenskarnas och som finländarna inte var delaktiga i, och det är inte sant. De historiker som på allvar forskar i svenska tiden talar kort och gott om "Ruotsin aika", svenska tiden.

Jämfört med övriga Europa förekommer få våldsamma inrikespolitiska oroligheter i Finland från och med slutet av klubbekriget på 1590-talet. Det betyder inte att motsättningar, protester och politiskt våld saknas i samhället, tvärtom. Men de tar sig sällan uttryck i väpnade konflikter, utan snarare i passivt vardagsmotstånd och förhalande av myndighetsbeslut.

Samförståndet rämnar

Brytpunkten i den här långa varaktigheten är inbördeskriget 1918, då Finland lösgjort sig från Ryssland. Många faktorer, inte minst det pågående världskriget, samverkar till att undergräva den gamla ordningen.

– Vi har ett samhälle med enorma reformbehov. Reformer som är på gång, men bromsas av förryskningen. Överhetens legitimitet blir starkt lidande. Samtidigt rasar ett nermalande långt världskrig som får det dödsdömda romanovska imperiet att implodera. När möjligheterna förändras i och med ryska revolutionen finns ett gigantiskt, uppdämt behov av att stöpa om samhället i demokratisk riktning. Samtidigt har vi inte längre en statsmakt som kan upprätthålla ett våldsmonopol. I stället får vi den olyckliga utvecklingen med två sidor som börjar organisera sig militärt. Då är det bara en tidsfråga innan det smäller. Därför får man så dåliga vibrationer i dag av grupper som Odins soldater, säger Villstrand.

Händelserna 1918 ser Villstrand som det stora undantaget från regeln om ett någorlunda fungerande samförstånd mellan styrande och styrda i Finland.

– Den långa traditionen av samförstånd visar ändå sin styrka i hur snabbt samhället återgår till sina gängor och omvandlas till en formell, fungerande demokrati som till och med håller på 1930-talet då många andra europeiska stater förvandlas till diktaturer, säger Villstrand.

– Förklaringen till att Finland klarar det här testet efter första världskriget finns i de långsamma, i hög grad osynliga processerna, som vi bäst kan se i backspegeln. Samspelet, dialogen, traditionen av att lyssna på varandra också då man är av olika åsikt och försöka hitta någon form av kompromiss också då det ser omöjligt ut.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning