Svenska behövs för att känna vår historia

Man borde kallsinnigt återgå till de historiska orsakerna till varför vår kultur är sådan som den är och att man för att lära känna den behöver kunskaper i svenska.

Vi borde alla, till vilken språkgrupp vi än hör, tacka Peter Al Fakir för hans kolumn 15.5 i Hbl. Det behövdes någon utanför det finländska samhället att sätta sitt finger på kärnan i problemet med svenskan i finskspråkiga skolors språkundervisning, eller åtminstone i skolorna i trakterna där man till vardags aldrig utanför skolan hör ett ord på svenska.

Al Fakirs kolumn är i mitt tycke inte alls negativ (se Juha Ylitalos insändare Hbl 25.5). Att undra är inte att kritisera ur ett negativt ställningstagande. Tvärtom är Al Fakirs inställning visavi de iakttagelser som han har gjort om svenskundervisningen i skolor i östra Finland mycket empatisk, inte minst vad gäller eleverna som sällan tycks bli beaktade som subjekt när det i det här landet debatteras om finskspråkiga behöver läsa svenska i skolan eller inte.

Det som slog mig, som har gått i skola på 1950-talet, är att enligt Al Fakirs erfarenheter har skolsvenskans kulturella emfas svängt från 1800-talets inhemska "stormän" som Runeberg och Topelius till rikssvenska institutioner, alltså från svenskans historiska grund i Finland till nutiden och hoppat över riksgränsen – och den svenskspråkiga minoriteten – till Sverige. Kanske man genom att betona svenskan som språk, utan historia, tror sig göra svenskan attraktivare för eleverna.

Inte för att någon i min skola på allvar tog upp frågan om varför vi läste svenska, men nu tycks man ha gått ordentligt vilse vad motiveringen av svenskan i skolans program beträffar. Det räcker inte att komma med argument om officiella språk eller olika nyttoaspekter. Man borde kallsinnigt återgå till de historiska orsakerna till varför vår kultur är sådan som den är och att man för att lära känna den behöver kunskaper i svenska. I stället för att nödvändigtvis som utanläsning gå igenom Topelius Silfverpenningens berättelser som vi gjorde, kunde det berättas vad författaren var med om på sin tid och vad allt han uträttade samt varför han ansågs så viktig att hans verk översattes till finska. På samma sätt kunde andra historiska författare behandlas, men sedan borde det givetvis också berättas att den svenskspråkiga minoriteten inte slutat existera som aktiva medlemmar i samhället och inte heller att producera intressant litteratur väl värt mödan att läsa svenska i skolan.

Eeva Maija Viljo Tavastehus

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning