Svart och vitt, snudd på svartvitt

Bild: PAUL BUCK

Oscarsgalan följs av cineasterna, bland dem Krister Uggeldahl.

Natten mellan söndag och måndag är det så dags igen – för filmens egen Super Bowl. Och glädjande nog basuneras galan ut även hos oss, rättare sagt på Yle Teema. Sändningen kör igång 03.30 med de erkänt glamorösa Röda mattan-exerciserna, tätt följda av själva prisutdelningen som pågår till ungefär sju på morgonen.

I studion hittar vi filmkritikern Anna Möttölä och skådespelaren-regissören Mari Rantasila som i ett senare skede får sällskap av redaktören J.P. Pulkkinen. Nytt för i år är att Oscarsgalan refereras även på svenska, av duon Niklas Aldén och Silja Sahlgren-Fodstadt.

Mycket av förhandssnacket kring årets gala har handlat om den helvita profilen (minus kvällens konferencier, komikern Chris Rock), om det faktum att exempelvis svarta skådespelare och filmmakare inte haft något att hämta på nomineringsstadiet.

Det är givetvis illa, men frågan är ifall det är Oscarsetablissemanget som gjort bort sig eller om snedvridningen ska ses som en reflektion över den amerikanska filmindustrins praxis i största allmänhet. Underförstått: har de etniska minoriteterna gjort, eller kommer de ens åt att göra, konstnärligt intressanta filmer?

Det var en fråga man inte behövde ställa i slutet av 1980-talet när herrar som Spike Lee (Do the Right Thing) och John Singleton (Boyz N the Hood) rosade marknaden med alster där den svarta frustrationen fick sällskap av en berättarmässigt potent överrock – att jämföra med den i sig mera anspråkslösa "blaxploitation"-vågen som hörde 70-talet till.

Ett av de argument, filmer, som nu förs fram är Ryan Cooglers Creed: The Legacy of Rocky, filmen om en svart boxare (Michael B. Jordan) i regi av en svart regissör som går i mål med en nominering för en vit snubbe med italienskt påbrå: Sylvester Stallone.

Men törs man påstå att det här inte nödvändigtvis är fråga om ett justitiemord, att Cooglers förra film – Last Stop Fruitvale Station – var betydligt starkare. Samma med F. Gary Grays hiphopjoint Straight Outta Compton, kompetent arbete men knappast det mästerstycke som det utmålats som (varpå det kritvita manusförfattarteamet gott hade klarat sig utan en Oscarsnominering).

Tacka vet jag 12 Years A Slave – Oscarsfavorit anno 2013 - och Beasts of the Southern Wild med unga fröken Quvenzhané Wallis på röda mattan. Det ni.

När det gäller årets startfält torde Alejandro González Iñárritu och The Revenant ligga bäst till. Inte bara lyckas den mexikanska regissören väcka en praktiskt taget stendöd genre, den klassiska äventyrsfilmen i Karl Mays anda, till liv. Han gör det med en briljans som lämnar förra årets Oscarsvinnare, Birdman, i startgroparna.

I och för sig finns det gott om fullgoda, välunderbyggda dramer i startfältet med risken är att filmer som Spotlight, Brooklyn, Room och The Big Short spelar ut varandra. Vad beträffar Mad Max: Fury Road lär hoppet stå till de tekniska kategorierna och vackert så.

Se här en film som på två timmar skrev om actionfilmens vokabulär, typ tvättäkta stunts framom kliniska, digitala effekter. Resten av fyrken satsas på Leo DiCaprio (det är dags nu), Charlotte Rampling (Cate Blanchett kan väl inte vinna varje år, hallå där) och Sly Stallone. Och joo, säg att Inside Out går segrande ur manusbataljen, annars hävdar jag att tecknade figurer diskrimineras.

Skribenten är filmkritiker

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00