"Svårt att komma hem från Libanon"

FREDSBEVARARE. Annette Backman tillbringade sex månader som sjukskötare i en finsk jägarpluton i FN:s UNIFIL-styrka.Bild: Privat

VEM: Kvevlaxbördiga Annette Backman, 28. VAR: Återvände från sitt fredsbevararuppdrag i Libanon.

Bastubad trots 40 graders värme under dagarna var bara ett av knepen för att tackla isolering och hemlängtan för de finländska styrkorna vid FN:s fredsbevararläger i södra Libanon, säger Annette Backman.

– Vi pratade om hemlängtan redan under den förberedande utbildningen. Det gäller att hålla koll på och uppmuntra varandra, att prata om något känns svårt, säger Backman, som tillbringade sex månader som sjukskötare i en finsk jägarpluton i FN:s UNIFIL-styrka.

Livet i lägret innebar en stor skillnad i boende, kultur och klimat för Backman och de övriga 800 i FN-styrkan, som delade läger.

– Det var svårast att vänja sig vid värmen. När vi kom var det vår. Sedan blev det bara varmare och varmare. Ändå var det självklart att bada bastu nästan varje dag.

FN:s läger är väldigt internationella. Finländarna delade läger med bland annat Fiji och Estland. Den finska styrkan bodde och arbetade närmast med irländarna. Ändå satt alla indelade enligt hemland vid matborden.

– Man har människor runt omkring sig dygnet runt, men man vänjer sig snabbt. Det var väldigt familjär stämning i lägret. Fast vi var nog rätt isolerade. Det gick inte att lämna lägret om det inte var för uppdrag eller arrangerade utflykter.

Under sin militärtjänstgöring i Dragsvik gick Backman en tio veckor lång fredsbevararkurs. Då var tillfället att åka utomlands inte rätt, men efter att sjukskötarstudierna var avklarade var situationen en annan.

– Några år efter kursen reste en bekant som fredsbevarare till Libanon. Då väcktes tanken på nytt. Libanon lär också vara ett bra ställe att åka till för första uppdraget.

I maj 2016 reste Backman i väg.

– Det som förvånade mig mest var det karga landskapet och att vi befann oss mitt bland små byar, långt från närmsta stad.

Till Annette Backman och de andra fredsbevararnas uppdrag ingick att övervaka ett distrikt, skapa kontakter med lokala samhällen och stöda den libanesiska armen i deras arbete. Pågick något fientligt mellan Libanon och Israel skulle det rapporteras till FN, men hennes tid där förlöpte på det hela lugnt.

Att knyta kontakter var en viktig del av verksamheten. Bland annat ordnades fotbollsturneringar mellan fredsbevarare och lokala ungdomar.

– Det var ett bra sätt att få kontakt med lokalbefolkningen, men vi blev totalt utspelade.

Hur upplevde libaneserna er närvaro?

– I vissa byar var man reserverade mot oss och bad oss åka i väg. Men det var ofta lättare för oss att få kontakt med lokala än till exempel för irländarna. Särskilt i kristna byar blev vi finländare ofta varmt mottagna.

Backman berättar att södra Libanon är väldigt fattigt. Det finns ingen industri och i den karga jorden är det svårt att odla. FN:s läger skapar däremot arbete för dem som bor i området.

– De som fick jobb i anslutning till lägret var nöjda. Finland har varit i Libanon ända sedan 90-talet. Vid marknaden fanns faktiskt en försäljare som lärt sig lite finska.

Trots att hemlängtan varit något som diskuterats mycket före avfärden blev det aldrig ett problem för Backman.

– Lite oväntat var att det var svårast att komma hem igen. Det var en så trevlig kultur i landet och i lägret. Det kändes konstigt att gå från att leva så nära varandra till att kanske aldrig mera ses igen.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00