Svårt att svälja slutsatsen att vänstern har blivit bekväm med sin kulturella maktposition

Bild: Wilfred Hildonen

Det finns mycket att säga om elitism och om hur kulturpersoner har vänt sig mot folket, och om hur vissa klär sig i offerskrud trots att de har alla upptänkliga samhälleliga fördelar.

Nicolas von Kraemer skriver (HBL 19.5) att "Det är dags att inse att vänstern blivit en reaktionär kraft som kommer att gå samma öde till mötes som det en gång radikala borgerskapet under 1800-talet: utformas till en konservativ konsensus." Jag kan dock inte utläsa exakt varför han tycker detta.

von Kraemer skriver: "Majoriteten av dagens musik tillverkas av en handfull producenter [...] och sipprar sedan ner till olika apolitiska och apatiska kändisar", exempelvis Beyoncé, vars album Lemonade utforskar vad det betyder att vara en mörkhyad kvinna i USA. Albumet förknippas med den år 2012 grundade rörelsen Black Lives Matter, som på många sätt är en uppföljare till USA:s Civil Rights Movement på 1960-talet och som bland annat motarbetar det utbredda polisvåldet mot mörkhyade i USA – något i allra högsta grad politiskt.

Det må finnas problem med att agera kulturpolis och jag förespråkar inte censur. Däremot vacklar exemplen som ges: vari ligger problemet med att högskoleelever måste skriva essäer om en viss klass av människor som i flera hundratals år har format det politiska systemet att gynna dem? Att ett svenskt förlag vill dra in Jan Lööfs barnböcker med rasism som motivering anser von Kraemer vara uttryck för onödig politisk korrekthet. Förlag är dock inte politiska instanser utan företag. Yttrandefrihet innebär att statsmakten inte får fängsla dig för dina åsikter, inte att människor har rätt till en plattform för att uttrycka dem.

von Kraemer skriver att det i USA har blivit "allt vanligare att gästande föreläsare tystas eller saboteras av antifascistiska och feministiska vänsterrörelser eftersom personerna ifråga anses vara 'fascister'." Här tar jag upp toleransparadoxen – om man tolererar intolerans, som exempelvis fascism, kommer de intoleranta dra nytta av denna tolerans och utplåna den. Därför måste vi, som Karl Popper själv säger, i toleransens namn hävda rätten att inte tolerera de intoleranta.

Det är kanske denna devis som Antifa (som inte är en enda antifascistisk rörelse utan ett samlingsnamn för flera olika självständiga rörelser) har anammat på en bokstavlig nivå genom att bekämpa fascism med direkt aktion snarare än med politiska medel. Antifa-rörelserna har sina rötter i en lång tradition av vänsterideologiskt motstånd mot fascism.

Vidare skriver von Kraemer om Gamergate-kontroversen 2014. Han nämner Anita Sarkeesian, som i åratal har utstått våld och kränkningar mot sin person i egenskap av kvinna som uttalar sig om datorspel. Det finns klara samband mellan Gamergate och den nynazism som fick uppsving i USA i samband med presidentvalet 2016 och med den så kallade Incel-kulturen, vars kvinnohatande ideologi har inspirerat män att begå masskjutningar i USA och Kanada. Det är därför tondövt att kritisera någon som säger att säkerhet är en grundsten för yttrandefrihet. Hur fri är man att yttra sina åsikter om man, som Sarkeesian, utsätts för våld för att ha vågat uttala sig?

Det är svårt att svälja slutsatsen att vänstern har blivit bekväm med sin kulturella maktposition, speciellt som von Kraemer också påstår att "det centrala är också det motstånd och ogillande som vänsterns kulturmakt och retorik väcker hos majoriteten av människorna i västvärlden". Denna majoritet exemplifierar von Kraemer med att säga att publiken har förkastat "ny-filmatiseringar av gamla klassiker" – trots att Star Wars: The Empire Strikes Back (1982) kammade hem 722 378 100 dollar i biljettintäkter och Star Wars: The Force Awakens (2015) 990 334 300 dollar med priserna justerade för inflation. Flera kritiker hyllade Star Wars: The Last Jedi (2017), men precis lika många kulturpersoner sågade den. Det progressiva projektet har alltså inte en enda enhetlig åsikt.

Det finns mycket att säga om elitism och om hur kulturpersoner har vänt sig mot folket, och om hur vissa klär sig i offerskrud trots att de har alla upptänkliga samhälleliga fördelar – mina tankar går osökt till de som klagar över hur Ghostbusters nu är förstört eftersom kvinnor plockade upp spökdammsugaren i stället för Bill Murray. För att föra en diskussion om det samhälleliga debattklimatet krävs det dock mer än klagan över hur allt var bättre förr.

Sandra Waller Helsingfors

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning