Svårt att inte smittas av optimismen

Framgångrika lag brukar ha skoj på träning och match. Markku Kanerva har varit en formidabel succé som landslagscoach. Bild: Vesa Moilanen/Lehtikuva

Hemmastarka Finland har senast förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan i juni 2017.

Fem segrar och en oavgjord har det blivit. Ett facit som i allra högsta grad bidragit till att hemmaplansfavören numera är en stor tillgång för Finland. Någon gång har den nästan känts som en belastning då namnstarkare upplagor av landslaget inte förmått att leverera.

De som var på plats i Tammerfors i lördags förstår hur stor roll en entusiastisk hemmapublik kan spela. Segerfesten med spelare och supportrar efter 2-0 mot Bosnien lämnade ingen oberörd.

Finland har fyra hemmamatcher kvar i detta glödheta EM-kval. Grekland, Italien. Armenien och Liechtenstein. Tre segrar och kanske ett bonuspoäng mot Italien låter inte helt utopistiskt. Och så gäller det naturligtvis att greja Liechtenstein borta på tisdag kväll och åtminstone undvika förlust mot Bosnien eller Grekland.

Blir det scenariot verklighet är Finland ruskigt nära en plats i EM.

Naturligtvis skäl att minnas att EM-kvalet är i sin linda. Men samtidigt är det svårt att inte smittas av den optimism som omger Markku Kanervas mannar. Med en synnerligen fungerande spelidé och via en kollektiv viljestyrka som kunde flytta stenblock är det svårt att inte ryckas med i den sällsynta eufori som omgett finsk landslagsfotboll det senaste året.

Då Finland i juni 2018 mötte Vitryssland på Ratina orkade 4 520 pers släpa sig till stadion. Intresset för landslaget var vid den tidpunkten ungefär lika stort som Sampo Terhos intresse för det svenska språket. Detta var alltså ett år sedan och jag minns att kollegorna på plats beskrev tillställningen före, under och efter match som ungefär lika sprittande som ett samtal mellan två gravgrävare i den obligatoriska novemberstormen.

Transformationen har varit total sedan dess. Framgång föder framgång och intresse på alla plan och den medvind landslaget nu har i seglen kan bära ganska långt. I synnerhet som det för första gången sedan Roy Hodgsons dagar ligger ett lugn och en systematik över Finlands spel. Och ska sanningen fram är lugnet större nu. På något sätt ofattbart med tanke på vilka pjäser den alltid elegant klädde engelsmannen hade att slänga in på planen.

Hodgson gjorde ett utmärkt jobb och till slut skilde ett mål Finland från en plats i EM 2008. Hodgson var ett proffs ut i fingerspetsarna, med en rutin och kunskap som få, och med en skarp blick för vad som går att göra.

Av de utländska tränarna efter Hodgson bjöd Stuart Baxter på lite "upplevelsefotboll" innan han försvann. Hasse Backes magplask framstår som ännu mer pinsamt för svensken med tanke på vad Kanerva uträttat. Däremellan försökte sig Mixu Paatelainen på sin revolutionerande julgransfotboll. Trädet barrade betänkligt från början och till slut var det bara för Paatelainen att försvinna via skorstenen.

Baxter visste inte särskilt mycket om finsk fotboll. Samma sak med Backe. Och man fick bilden av de inte var särskilt intresserade heller. Den ena verkade mer tänd på att jobba magmuskler och biceps på gymmet, den andra på att visa upp klatschiga power point-presentationer.

Paatelainen är visserligen gammal landslagsikon men hans kontaktyta till finsk fotboll var, efter tre årtionden utomlands med undantag av en sejour i TPS, halare än kullerstensgatorna i minusgrader. Dessutom försökte Paatelainen i viss mån uppfinna hjulet på nytt.

Den metodiska och sympatiska Kanerva förfogar över en informationsbank om finsk fotboll som få. Han hade spelidén klar för sig från början. Den insikten gav fyra raka segrar i Nations League, gruppseger och en reservpatron att nå EM 2020 också om det blir haveri i kvalgruppen.

Samma mönster och samma metodik var synliga i Nations League-matcherna som då Finland slog Bosnien i lördags. Men visst har Kanerva och hans duktiga stab lyckats utveckla lagets spel. De offensiva variationerna är flera, samspelet allt bättre och så finns det där lugnet ständigt närvarande. Dessutom spelar Finland stundtals också rätt underhållande fotboll.

Så tre poäng mot Liechtenstein och så kan både spelare och supportrar ladda batterierna inför en kvalhöst som kan bli den mest gastkramande i finsk fotboll i modern tid.

Jonas von Wendt Reporter

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54