Svårt att greppa men fint att uppleva

Verk, installation eller utställning? Magnus Strandbergs senaste konstverk är besvärligt att beskriva men erbjuder många möjligheter till associationer.

Magnus Strandberg: Minneslucka. Galleri Huutos Lillbusen-utrymme, Stillahavsgatan 6. Till 1.10.

Jag försökte beskriva Magnus Strandbergs Minneslucka för en vän efter att ha besökt galleri Huuto där verket ställs ut. Det var svårt, redan när det kom till att beskriva helheten. Verk? Installation? Utställning? Min väns ansiktsuttryck var oförstående när jag försökte förklara hur ljus och textur och projektion tillsammans bildar en helhet i Strandbergs platsspecifika installation.

Vissa konstverk är dock spatiala upplevelser i den mån att de inte helt går att beskriva som summan av deras (visuella) element. Typiska exempel är de amerikanska konstnärerna Dan Flavins och James Turrells respektive installationer som främst består av färgat ljussken som flödar ur noggrant planerade och placerade ljuskällor. Strandbergs verk hör till samma familj av immateriell konst vars upplevelse inte lätt går att förmedla i språk.

I texten som ackompanjerar utställningen skriver kuratorn, konstforskaren och kritikern Juha-Heikki Tihinen om det materiella versus det immateriella i Strandbergs konst och använder uttrycket "det ogripbara". Det känns som alldeles rätt ord; som ett slags n - – yckel till utställningen. En annan nyckel utgör namnet Minneslucka som Tihinen också skriver om i sin text. Ett ord som inte kan översättas till finska eller engelska utan att uttrycket lucka och dess associationer försvinner (finskans muistikatko innebär avbrott, engelskans blackout komplett svärta).

Lucka är ett ord med många möjliga associationer. Betraktaren erbjuds flera möjliga detaljer att applicera ordet (minnes)lucka på – det kan referera till hela installationen, dold i Huutos minsta rum bakom ett mörkläggande skynke, eller till enskilda element som till exempel den knappt märkbara spegel som monterats upp eller bilderna som projiceras på väggen och som smälter in och ut i varann.

Likt de tidigare nämnda Flavin och Turrell använder sig Strandberg även av ljus – ett blått uv-lysrör i taket förvandlar vad som annars vore ett mörkt rum till ett utrymme fyllt av ett dovt, tätt sken. Enligt färgpsykologin står blått för lugn, men uv-ljuset i kombination med projektionen är vagt illavarslande: det liknar skymningens sista toner innan mörkret slukar verkligheten. Bildspelet som rofyllt loopar på en silverbelagd vägg ger å sin sida glimtar av obestämda platser och av ljus och skugga. Dunklet i rummet gör skuggorna mörkare medan ljuset glimmar mot silverväggen.

Samspelet i Minneslucka är en ständigt pågående interaktion – de olika delarna av installationen ger varandra olika konnotationer och påverkar varandras stämning. Den delen av installationen som faller i skymundan, väggen mitt emot projektionen, för tankarna långt från resten av verket: till något digitalt, en skärm, en annan verklighet att stiga in i.

In i det blå når ett svagt porlande ljud från resten av galleriet. Det är ljudet av Ninni Luhtasaaris Länge Runna som upptar utrymmet utanför. En alldeles annorlunda utställning än Strandbergs kompakta rumsliga upplevelse, men det är fint hur det svaga ljudet blir till en liten stig mellan de diametralt motsatta helheterna. Luhtasaaris små vattenbad med keramikskulpturer som gråter och rinner och läcker är en konstig och mycket fin samling verk om kvinnlighet. Att utställningarna inte vid första anblick passar ihop är en styrka. De avgränsar varann. Efter besöket hålls de skilda utställningarna isär i minnet. Fastnar som var sin helgjutna helhet.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08