Svårfångad, fascinerande Mannerheimgestalt

Bild: XX

För varje generation av finländska historiker utgör Gustaf Mannerheims livsgärning en utmaning. Nu har turen kommit till 60-talisten Henrik Meinander. Resultatet är ”Gustaf Mannerheim. Aristokrat i vadmal”, en välskriven och lättläst biografi om Mannerheims historiska gärning, som korrigerar tidigare författare på flera punkter utan att vara en egentlig omvärdering av Mannerheimgestalten i sig.

Henrik Meinander: Gustaf Mannerheim. Aristokrat i vadmal.

Otava.

Litet vardagligare vill Meinander kanske också göra honom, men det är inte så lätt, för mytbildningen var en del av Mannerheims samtida politiska tillgångar och därför också en del av den dåtida verkligheten. Som Erik Heinrichs skrev om året 1917: "Han återvände nu till sina fäders land nästan som en främling från en sjunken värld."

Mytbildning satte in från första dagen i Finland och var en stor tillgång i kris men ett rejält sänke under fredstida förhållanden. Att han i det långa perspektivet numera framstår som landets första europé gör honom samtidigt förbluffande modern vilket Meinander framhåller. Men så är också paradoxerna en väsentlig del av Mannerheimgestalten och gör honom svårfångad men fascinerande som historisk person.

Självständigheten

En central fråga som Meinander tar upp är Mannerheims inställning till Finlands självständighet. Meinander anser att Mannerheim inte trodde på ett självständigt Finland före 1918. För honom var det naturligt att se på Ryssland i ett europeiskt perspektiv. Att han ville få flera finländare att delta som frivilliga i den ryska armén är också en intressant uppgift.

Med sina resor till Petersburg vid årsskiftet 1917-18 försökte Mannerheim enligt Meinander att få till stånd ett väpnat motstånd mot de ryska bolsjevikerna i Ryssland. Detta ledde emellertid ingen vart och i januari 1918 drogs han i stället in i Finlands krig som gradvis kom att forma en finländsk patriotism hos honom.

Mannerheims långa erfarenhet av att leda svårdisciplinerade ryska soldater visade sig vara en stor tillgång när han skulle föra en hoprafsad armé av bondpojkar, tysktränade jägare, rikssvenska frivilliga och tidigare finländska officerare i rysk tjänst till seger. Manskap och överbefälhavare lärde av varandra i detta landets första krig som skulle lägga grunden för Finlands hårdnackade försvar 1939–40 och 1944.

Meinander menar att Mannerheims internationella bakgrund var en förutsättning för de stora tjänster han kunde göra Finland. Det gav honom ett större geopolitiskt perspektiv än någon samtida finländare, ja, än någon samtida nordisk gestalt. Man får nog gå tillbaka till den franske marskalken Bernadottes räddning av Sverige för att finna något motsvarande.

Revanscher

Historikern Meinander är som bäst när han beskriver Mannerheims roll i politik och i krig. Mindre säker blir han när det gäller Mannerheims privata miljö och den ryska tiden. Här märks generationsklyftan mera. Det är inte heller lätt att förstå det ryska imperiets elit som blivit oss så främmande.

Nej, Mannerheim var inte född med en silversked i munnen som Meinander skriver. Det tycker kanske många i dag med våra små pretentioner men för den högadliga familjen Mannerheim var pappans beteende en stor katastrof i en liten societet. Alla kände till den, ett outhärdligt faktum för en 13-åring som berövats sin familjegård, sitt välstånd och sitt namns ära. Det bekräftar alla Mannerheims syskon som lämnat vittnesbörd efter sig.

Hela hans strävan var att komma bort ifrån denna miljö, göra karriär och få revansch. Och det fick han i rikligt mått. Till och med när han svor presidenteden 1944 kunde han inte låta bli att i sitt mycket korta tal säga: "Då jag nu för andra gången under en för fosterlandet ödesdiger tid mottager statsöverhuvudets plikter…" Nederlaget i presidentvalet 1919 upphörde inte att spöka. Och inköpet av Gerknäs fick till slut bli revanschen för barndomens förlorade Villnäs.

Mannerheims egna "Minnen" innehåller många kommentarer om de revanscher livet berett honom som ger en inblick i hans drivkrafter. Han var en hårt disciplinerad man med mycket starka känslor, en havererad make och far med många ärr i själen, och gåtan består även efter att ha läst Meinanders bok.

En möjlig förklaring till den respekt Mannerheim utstrålade är att han redan av sin samtid uppfattades som en prefreudiansk aristokrat, med stark lojalitet, pliktmoral och därmed vilja, en numera okänd människotyp i det moderna samhället där allt ifrågasätts. Så försvårar tidens gång allas våra perspektiv på historiska personer.

Tyskland

Meinander lyckas inte förutsättningslöst granska landets förhållande till Tyskland. För en svensk läsare förefaller det som om efterkrigstidens skygglappar sitter kvar. Samverkan med Sverige och neutralitet 1940-41 var aldrig ett realistiskt alternativ för ett Finland med en sovjetisk bas i Hangö. Verkligheten var inte sådan. Sovjetunionen och Tyskland hade aldrig godkänt det. Sverige hade backat vid första motgång.

Det håller inte heller att skriva "hur systematiskt Mannerheim och Ryti gått in för det finsk-tyska vapenbrödraskapet" när vi vet att båda dessa var angelägna att göra så många självständiga markeringar som möjligt i en svår situation eller "att Mannerheim vädjade direkt till Hitler om tysk hjälp" i juni 1944 utan direkt källhänvisning. Detta strider mot hela Mannerheims sätt att förhålla sig till tyskarna.

"Vi skall begrunda saken", bemötte Mannerheim alltid pockande tyska officerare och diplomater. Detta rapporterade de gärna hem som tyska framgångar fast det mesta rann ut i sanden, en välkänd felkälla för en diplomat. Här finns en del av förklaringen till de många avvikelserna i de tyska och finländska arkiven och som lett tidigare forskare på villovägar.

Mannerheims stora kraftprov blev till slut, att – efter att ha stoppat ryssarna med tysk vapenhjälp 1944 – klippa banden till Tyskland och uppnå ett vapenstillestånd som räddade landets självständighet. Det är egentligen en helt osannolik historisk insats och här finns inte längre någon skuld att fördela.

Värderingsglipor

Det är utan tvekan en spännande biografi som Meinander skrivit och man läser med stort nöje hans resonemang, även då man inte helt håller med. Som historiker kan man aldrig räkna med att få sista ordet. Jag tror dock inte man kan komma mycket längre än Meinander gjort när det gäller att beskriva Mannerheims militära och politiska insats i Finlands historia.

Det är i värderingarna av hela den finländska statsledningens hållning 1940–41 och 1944 som gliporna finns. Utslagen i krigsansvarighetsprocessen saknar numera varje moralisk tyngd när det gäller att bedöma de inblandades insatser. Hade de egentligen något annat val än mellan pest och kolera? Här efterlyser jag mer historisk medkänsla med de människor som bar landets överlevnad på sina axlar.

Att Mannerheim med sin person trots allt tilltvingade sig – och därmed också Finland – respekt hos alla de stora krigsledarna under andra världskriget är ett faktum som aldrig upphör att fascinera omvärlden men som man alltför lätt tappar bort i den finländska debatten.

Dag Sebastian Ahlander är författare och diplomat. Han gav ut en bok om Mannerheim hösten 2016.

Dag Sebastian Ahlander

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00