Suspekt, brutalt och oemotståndligt

Trovärdig. Isabelle Huppert sprakar av energi, perversion och överraskande vändningar i Elle. Bild: Okänd

Det förföriska – och djupt upprörande – är att filmen så totalt förkroppsligar sitt tema: hur vi alla genom film, spel och medier genomgår en radikal desensibilisering till sexuellt våld.

SEDESKOMEDI/THRILLER

Elle

Regi: Paul Verhoeven. Manus: David Birke (efter romanen Oh... av Philippe Dijan). I rollerna: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Anne Consigny.

För alla fans av Isabelle Huppert är denna höst en enda lång julafton – vi har nu inte mindre än två filmer på repertoaren där hon strålar kallblodigt i varje scen. Inbördes kunde rollerna inte vara mer olika. Den sofistikerade franska Things to come följer med intelligent, behärskad realism en medelålders filosofiprofessor genom radikal frihet och förlust.

Elle är renodlad cinèma du choc: glittrande skamlös underhållning, våldtäktshämndfantasi, sedeskomedi, thriller, melodrama och svart humor i en kombination som borde vara outhärdligt stötande. Men Huppert är så suverän att hon tillfälligt upphäver allt tvivel.

Varning: Amoralisk

Michèle Leblanc (Isabelle Huppert) är entreprenör och chef för sin egen spelfirma, där testosteronstinna unga män (många lider synbart av att ha en kvinna som chef) tillverkar sexistisk våldsunderhållning. Hon är gammal förlagskvinna och härskarinna över sitt kärleksliv bland exman, älskare och unga förtjusningar. Hennes son jobbar på hamburgerrestaurang och ska få barn med sin galna flickvän. Affärspartnern och bästa väninnan Anna (Anne Consigny) är hennes närmaste, vilket inte hindrar henne från att ha en affär med Annas man. Hennes mor vill gifta sig med en ung italiensk hingst.

Filmen inleds med en våldtäkt. Det första vi ser är en maskerad man som bryter sig in och våldtar en kvinna på hennes köksgolv. Scenen varar en evighet, åskådaren ser allt, tillsammans med den oberörda katten. Det är outhärdligt. Den värsta mardrömmen besannad – och den återkommer.

Men det som överraskar och börjar fascinera är kvinnans reaktion. Hon sopar upp skärvorna och tar ett bad där hon intresserat betraktar sitt blod färga skummet rött. Hon berättar om hela händelsen först senare, på en middag i glada – och efteråt allt mer stela – vänners lag. De uppmanar henne att ringa polisen men hon vägrar.

Ingens offer - eller Verhoevens?

Så som Huppert spelar henne är Michèle inget offer: hänsynslös som en katt ryggar hon inte tillbaka för något. Hennes kropp och dess smärta eller njutning verkar inte bekomma henne ett dyft: "Skam är inte en känsla som får oss att sluta göra något", säger hon. Till och med de värsta, politiskt mest unkna intrigvändningarna – som att bli attraherad av sin baneman – gör hon trovärdiga. Hennes hårdhet, otålighet och roande intelligens är så vinnande att åskådaren inte kan annat än heja på denna allt annat än konventionellt sympatiska kvinna. Dessutom är hon vid 63-årsålder självklart sexuell, som uppenbarligen enbart fransyskor får vara på film. Huppert förvandlar personligen storyn från en dussinthriller till en psykologisk närstudie, sprakande av perversion, energi och överraskande (ibland löjliga) vändningar.

Det är föga överraskande att filmen är gjord av regissören Paul Verhoeven som vid nästan 80-årsålder fortfarande provocerar – det är hans bästa film – och med utgångspunkt i Philippe Djians roman Oh... (mannen bakom 80-talsikonen Betty Blue).

Det förföriska – och djupt upprörande – är att filmen så totalt förkroppsligar sitt tema: hur vi alla genom film, spel och medier genomgår en radikal desensibilisering till sexuellt våld. Där är åskådaren ett offer – och en förövare och voyeur – i lika hög grad som Michèle.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning