Suggestivt lågbudgettivoli från helvetet

Maid in black. I Makode Lindes videoverk kryper en svart figur med skurtrasa längs Venedigs gator. Bild: Makode Linde

Det är inte så underligt att Makode Lindes konst väcker anstöt – det han gestaltar är djupt anstötligt och står dessutom för ett postkolonialt arv som Europa regelmässigt ignorerar.

Makode Linde

Kulturhuset stadsteatern, Stockholm. Till 24.4.2016.

Vad som sannolikt förblir vårens mest omdebatterade svenska utställning inleds faktiskt förhållandevis återhållsamt. Det är nästan som om den stora presentationen av Makode Lindes uppmärksammade projekt Afromantics drar efter andan då besökaren efter att ha passerat kassan får promenera genom en lång vitmålad korridor där de verk som visas är så finstilta att de knappt syns. På några dörrar som passeras sitter upptejpade lappar med texter som "Stängd pga kränkt". I en smal glipa i väggen syns en monter där några basketskor med ett knappt märkbart exotiserande mönster är placerade. I ett hörn står en till synes kvarglömd skurhink och en golvmopp nonchalant lutade. Först vid ett närmare betraktande syns det att moppens borst är misstänkt likt rastaflätor.

Men när hörnet är passerat dras volymen upp betydligt, och efter att ha klivit över en gigantiskt golvmatta vars form är hämtad från den afrikanska kontinenten stiger vi in genom en gigantisk mun som sitter på ett ansikte som kunde vara hämtat från en omdebatterad finsk lakritsförpackning. Efter den gapande munnen väntar en dunkel och bloddrypande djungelmiljö som är uppbyggd av en nästan oändlig mängd föremål som har moderniserats till rasistiska nidbilder. Det svaga ljuset är stickande och fluorescerande.

Uppkäftig sensationslystnad

Makode Lindes konstnärliga praktik har onekligen ett anslag som fungerar i medierna. Redan innan öppningen väckte utställningen en ansenlig debatt då Kulturhusets högsta chef Benny Fredriksson vägrade att använda konstnärens föredragna titel "Negerkungens återkomst" i marknadsföreningen, vilket ledde till att institutionens konstansvariga, Marianne Lindberg De Geer, sade upp sig medan Linde själv upprört hävdade sin rätt att som ett svart subjekt appropriera det negativt laddade ordet.

En av förklaringarna till Makode Lindes genomslag är hans konsekvens. Trots sin uppkäftiga sensationslystnad passar "tårtgate" – då den svenska kulturministern skar upp en tårta föreställande en skrikande svart kvinna och ovetande blev del av en performance – och andra uppmärksammade projekt bra i den grundform som Afromantics utgör.

Lindes metod är i all enkelhet att ta den rasistiska blick som genomsyrar det västerländska samhället, som bestämmer en stor grupp som "dom andra", och applicera den i sin konst. Linde har valt den rasistiska "black face"-masken som sitt mest frekventa motiv, men de strukturer av förtryck som Linde illustrerar är självklart tillämpbara i många olika sammanhang.

Elegant enkelhet

Det är inte heller så underligt att Makode Lindes konst väcker anstöt – det han gestaltar är djupt anstötligt och står dessutom för ett postkolonialt arv som Europa regelmässigt ignorerar. Att hans konst uppfattas som rasistisk, eller som förvaltande eller försvarande en rasistisk blick är emellertid mer svårbegripligt.

Som så ofta när det handlar om infekterade diskussioner om konst bygger felläsningen på en vulgäruppfattning av konst som en hyllande strålkastare som per automatik subventionerar allt som hamnar i ljusets kägla. Tar man ett steg närmare och stiger in i den absurda och bitvis mycket otäcka värld som Lindes konst formulerar borde det vara lätt att se förbi missförståndet. Makode Lindes konst tvingar på betraktaren den rasistiska blick som denne antingen i någon utsträckning redan bär eller är utsatt för – beroende på var subjektet befinner sig i relation till normen. Inte särskilt behagligt, men enkelt och elegant.

Den eleganta enkelheten, eller slagkraften, är också något av en begränsning. Det är visserligen något av ett lyxproblem, men Afromantics gör sig kanske allra bäst i en rak presentation på ett podium i ett vitt rum. Det är visserligen suggestivt att vandra runt i Lindes lågbudgettivoli från helvetet, men det är när han tillåter sig att vara lågmäld, som i mönster på tyg och tapet och i den nämnda golvmoppen, som hans konst verkligen infiltrerar medvetandet. Det ska bli spännande att se vilken väg han väljer efter denna ganska rungande sammanfattning.

Sebastian Johans

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning