Stundande sammanbrott

Hoppfull. Jasmine (Cate Blanchett) träffar Dwight (Peter Sarsgaard) på en fest.Bild: Yle

Woody Allens Blue Jasmine stoltserar med en fenomenal prestation av Cate Blanchett men skuggas av att den ser ner på vissa av sina karaktärer.

Blue Jasmine, Yle Teema 21.00

En societetskvinna som förlorat allt reser till sin syster som bor i en sliten lägenhet tillsammans med sin gruffliga arbetare till man. Visst låter det bekant? Kanske för att det är premissen för Tennessee Williams pjäs Linje Lusta. Men det är också premissen för Woody Allens Blue Jasmine (2013).

Här träffar vi inte Blanche DuBois utan Jasmine (Cate Blanchett), vars bekväma tillvaro rämnade när hennes man Hal (Alec Baldwin) åkte dit för förskingring. Bland de drabbade fanns Jasmines syster Ginger (Sally Hawkins) och hennes dåvarande man Augie (Andrew Dice Clay).

Utan pengar och med ett tilltagande beroende av alkohol och lugnande medel tar sig Jasmine från New York till San Francisco där Ginger bor med sin nya pojkvän, mekanikern Chili (Bobby Cannavale). Jasmine ser ner på deras tillvaro men har ingen annanstans att ta vägen.

Väl i San Francisco står det klart att Jasmine är oförmögen att förlika sig med sin nya situation i livet. Men så träffar hon den rika diplomaten Dwight (Peter Sarsgaard). Hon tar till några vita lögner om sin tillvaro och sitt förflutna och inleder ett förhållande med honom.

Självbedrägeri är hennes absoluta specialitet, alltmedan hon lägger ut texten om vilka dåliga livsval Ginger har gjort. Men Jasmine är inte bara en narcissist, hon är också mentalt instabil. Det alluderas till ett tidigare sammanbrott och genom hela filmen är ett nytt sådant nära. Cate Blanchett spelar sin Jasmine om en kvinna på gränsen till att rämna. Hon skakar, hon talar högt för sig själv, och hennes blick blir plötsligt blank. Hon tar sina piller som om någon jagade henne och sköljer ner dem med vodka.

Allen moraliserar inte Jasmine, han iakttar. Men han erbjuder henne ingen räddning heller. Det är rätt grymt egentligen, och i stunder riktigt obekvämt att se. Faktum är att inte en enda karaktär eller relation förändras under filmens gång, allt bara fortgår.

Filmen styrka är Blanchett, hon är alldeles fenomenal. Hon skiftar som en kameleont mellan självsäker och fragil, lika övertygande som bägge.

Problemet är att Jasmines arbetarklassförakt också är Allens. Filmen ser ner på Ginger och Chili och karikerar dem ständigt. Det är inget fel på Hawkins och Cannavale men inte ens goda skådespelare klarar att lyfta dessa karaktärer bortom deras, enlig Allen, predestinerade "nöja sig"-tillvaro.

Yle Teema 21.00

Martina Moliis-Mellberg Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33