Studentorkestern förtjänar större publik

Altviolinisten Annariina Jokela övertygade med koncentrerat och tryggt musicerande.Bild: Sirpa Kuusela

Överlag spelade Sibelius-Akademins symfoniorkester med hög ambition. Musikerna visade ett fint öra för olika orkestrala sound i ett program med fyra verk av alldeles olika stil, skriver Dante Thelestam

KLASSISKT

Sibelius-Akademins symfoniorkester.

Hannu Lintu, dirigent. Annariina Jokela, altviolin. Beethoven, Walton, Wennäkoski, Sibelius.

Musikhuset, 24.3.

Sibelius-Akademins symfoniorkester spelade för en halvtom sal på lördagen i Musikhuset. Synd, för konserten hade ett intressant program som precis lika väl kunde ha tagits fram av någondera av Helsingfors proffsorkestrar.

William Waltons violakonsert på första halvan var ett fräscht val – ett inte så känt verk som det var glädjande att höra live. Akademins solist Annariina Jokela övertygade med koncentrerat och tryggt musicerande i ett långt och ymingt verk. Första satsens gungande melodier och bluesiga toner övergick till snabba skalor och knepigt oregelbundna rytmer i de senare satserna. Orkestern spelade med klar artikulation och säker rytmik under ledning av Hannu Lintu.

Överlag spelade Akademins orkester med hög ambition och ett fint öra för olika orkestrala sound i ett program med fyra verk av alldeles olika stil. Beethovens uvertyr Die Weihe des Hauses op. 124 saknade musikaliskt sug och skärpa i början men orkestern tutade slutets fanfarer med rytmisk energi.

Efter pausen hördes Lotta Wennäkoskis Flounce, en fem minuter lång orkesterfanfar skriven nyligen på beställning för BBC:s Promsfestival. Verket klämmer in många stämningar inom den korta längden. Skickligt komponerade övergångar leder från rytmiskt smällande till snirkliga melodier – Wennäkoski använder mångsidigt hela orkestern.

På fanfarens botten klingar breda ackord som påminner om harmoniken av andra finska tonsättare. Men det intressanta i verket är inte ackorden utan snarare den knasiga klangen. Gälla pip från blåsarna och frenetiskt borstande från stråkarna bildar en övervägt okonventionell ljudvärld. Viftande drag och höga glidande toner påminner om en sopande Snövit i Nu visslar vi ett slag.

Doften av snö

Sibelius sjätte symfoni, som spelades sist på konserten, blev en tvärvändning i tankevärld och associationer efter Wennäkoskis prosaiska humor. Sjätte symfonin förknippas ofta med känslor av immateriell renhet. Den sägs låta som "doften av snö" eller "klart och friskt källvatten".

Och visst är det ett egendomligt vackert verk. Sibelius får synbart anonyma material, milda skalor och stillastående ackord, låta personliga och fantastiskt suggestiva. Musiken beter sig ofta oförklarligt intuitivt – upprepar underliga fraser eller stannar till i total tystnad. Bläckblåsarna uppenbarar sig här och där likt en kör som utbrister "amen". Symfonin har fyra satser men det är svårt att se klar skillnad mellan musiken i de olika satserna.

Sibelius-Akademins symfoniorkester lät som mest otvungen i Sibelius. Det var lätt att förlora sig i symfonins stillhet. Lintu dirigerade i ett läckert musikaliskt lugn och övertygade med sin känsla för stil, helhet och form.

Dante Thelestam

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00