Studentexamensstress

Bild: KSF-MEDIA ARKIV

Ingen av oss vill ändå se vårt ämne reduceras till ”läran om hur man skriver studentexamenssvar”.

Jag tror jag talar för många gymnasielärare när jag säger att vi har kluvna känslor för studentexamen. Vi uppskattar att tidigare prov ger oss en klar bild av vad våra studerande förväntas kunna. Att påminna om skrivningarna är också ett enkelt (ibland kanske lite väl enkelt) sätt få tyst i klassen.

Däremot är det svårt att avgöra hur mycket tid vi ska använda till förberedelser inför examen, för vi både vill och ska syssla med annat i kurserna också. För gymnasisterna är studentexamen en viktig milstolpe och ofta en källa till ångest och stress. Så det är klart att vi vill förbereda dem så mycket vi kan. Ingen av oss vill ändå se vårt ämne reduceras till "läran om hur man skriver studentexamenssvar".

Tyvärr riskerar utvecklingen ändå att gå åt det hållet, då man nu beslutat att studentexamensresultatet ska väga tyngre än förr när man söker till högskolor och universitet. Min gissning är att reformen också kommer att avspegla sig i grundskolan, fast alla ju inte söker till gymnasiet. Förr kunde lärare som undervisade i skrivstil på lågstadiet betona hur viktig en läslig handstil var med tanke på studentexamen. Nu är det förstås annat som kommer att lyftas fram.

Det skulle vara fint om reformen ledde till att man började satsa ännu mera på att stärka barnens och ungdomarnas läsande och skrivande och på att lära ut goda studietekniker. Sådana färdigheter har man nytta och glädje av i livet, oberoende av vad man gör efter nian. Men risken finns att de största effekterna av reformen bara blir ännu mera prat om studentskrivningarna i skolan och ett krav på att de unga ska fatta beslut om vilka ämnen de vill satsa på alldeles för tidigt, vilket förstås kommer att öka ångesten och stressen.

Själv har jag turen att arbeta i ett stort gymnasium, som har ett relativt högt intagningsmedeltal och resurser att erbjuda många tillvalskurser. Ändå möter jag i min vardag smarta ungdomar som går i lås och drabbas av panik bara de tänker på studentskrivningarna.

De största utmaningarna tror jag ändå man står inför i små gymnasier i kommuner med svag ekonomi. Där välkomnar man ofta elever med låga betyg. Och de små gymnasierna kan inte heller ha ett brett kursutbud som gör det möjligt att satsa riktigt stort på de ämnen man behöver få goda studentvitsord i för att få sin drömstudieplats. Orättvisan är uppenbar.

Det gäller i alla fall för oss gymnasielärare att se till att glädjen i våra ämnen inte kvävs av en ökande studentexamensstress. Det ska vi klara av. Men den aspekt av examen som känns tyngst kommer nog att bli ännu värre: Dagen då resultaten kommer och vi får lov att trösta de ledsna ungdomar som inte fått de betyg de hade hoppats på.

Studerandena ska förstås vara första prioritet för oss. Men nog funderar vi på om antalet gamla studerande som inte fått en studieplats – och därför vill komma och höja sina studentvitsord – kommer att stiga mycket. Tänker någon på att vår arbetsbörda kan öka och på att vi då måste få en rimlig ersättning?

Katarina von Numers-Ekman är modersmålslärare och författare.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33