Strukturerna som stryper oss

Välkommen till vår värld. Kvinnornas upplevelse av vardagen är en annan en männens.

I kölvattnet av #metoo-kampanjen har sökljuset riktats mot mäns trakasserier och våld mot kvinnor i olika branscher. Jag skriver avsiktligt ut subjektet trots att jag vet att jag i denna följande mening måste ursäkta mig och påpeka att jag är medveten om att det också finns våldsbenägna kvinnor och män som våldtas. Annars blir många män sura, och det måste naturligtvis undvikas, för hur ska vi få bukt med problemet om männen känner sig anklagade och dragna över en kam?

Välkommen till vår värld. Kvinnornas upplevelse av vardagen är en annan en männens.

Bara uttrycket "våld mot kvinnor" får mig numera att se rött. Våld är inget mystiskt, passivt, som kvinnor utsätts för av okända människor eller utomjordingar. Våld mot kvinnor begås, i de flesta fall, av män. Av män som känner den kvinna de slår väl. I de flesta fall en familjemedlem eller familjebekant. I vartenda ett fall finns det ett subjekt, någon som utövar våldet. Och faktiskt, i Finland 2017, är de flesta som utövar våld mot kvinnor män.

#metoo-kampanjen ville visa att det inte rörde sig om ett enda isolerat fall. Där har kampanjen lyckats. Som 28-årig nyanställd FN-arbetare utsattes jag för sexuella trakasserier av en äldre kollega som hade bett mig arbeta över med en rapport. På grund av utegångsförbudet i Bagdad kunde vi inte stanna på kontoret, men som tur var måste alla som jobbade för FN bo på samma hotell … det skulle bara ta en timme. När jag knackade på den administrativa chefens kontor nästa dag för att klaga suckade han djupt. "Du behöver inte skriva ett officiellt klagomål, du är den nionde kvinnan … han är redan under utredning". Efter det har jag aldrig undrat varför kvinnor inte berättar. Trots att det knappast finns något värre än att stå oskyldigt anklagad för sexualbrott. Den knuten måste gå att lösa.

Det ska ta mig fan inte vara så lätt att komma undan.

Jag läser om fåniga uttalanden från en del män om att "jag inte längre vågar krama någon". Alla som varit med om sextrakasserier och övertramp känner det i själen. Det gäller inte bara offret. Att låtsas som något annat är rent hyckleri. Varför annars be någon komma ensam, varför fumla i den mörka tamburen, stå i skydd av ett träd, tafsa under bordet? För att i de allra flesta fall vet både män och kvinnor var gränsen går. Och om du hör till dem som undrar – ja, då gör du bäst i att undvika att krama folk i din närhet. Men din sociala inkompetens är inte mitt fel.

Det är magstarkt att be att jag ska tycka synd om dig.

Du behöver inte förstå och jag behöver inte en "ursäkt på alla mäns vägnar". Jag behöver din ilska. Du ska jobba för att varken din dotter eller någon annan kvinna ska behöva vara rädd för att män är starkare och mer skyddade. För att det är din förbannade skyldighet mot dina medmänniskor. Och du ska veta att de flesta kvinnor du träffat känner igen den isande känsla som är en blandning av instinkt, rädsla och en alldeles speciell lukt. På bussen, på jobbet, i hissen. Du måste veta det.

Du ska vara smart nog att se strukturerna. Det kan inte vara för mycket begärt.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00