Stroken stoppar inte Christa Mickelsson: “Att kämpa är den enda vägen"

Christa Mickelsson njuter av att kunna åka ut till familjens sommarstuga i Snappertuna igen. Bild: Linnea de la Chapelle/SPT

Hur känns det då nästan allt tas ifrån en och man blir tvungen att lära sig tala och gå på nytt? Det vet 34 år gamla Christa Mickelsson som plötsligt fick en hjärnblödning i höstas.

– Jag vet inte om jag bara skrek "aaah" eller "hjälp mig" men då jag vaknade upp kunde jag inte prata och var förlamad på högra sidan.

Det var söndagen den 3 september 2017. Nykarlebybördiga Christa Mickelsson skulle hämta sin nio år gamla dotter Juni från äventyrsparken Hoplop i Esbo. I samband med parkerandet tappade Mickelsson sin telefon.

Hon märkte inte att hon tappade den eller att något var fel. Då Mickelsson skulle stiga ut ur bilen bar inte benen och hon föll till marken. Hon skrek på hjälp och någon ringde en ambulans som var på plats på bara några minuter.

– I ambulansen visste jag inte vad som hade hänt. Jag märkte inte ens att jag saknade känsla på höger sida.

"Christa var hela tiden där"

På sjukhuset blev det snabbt klart att det var frågan om en massiv hjärnblödning på vänstra sidan av hjärnan. Mickelsson sövdes ner för operation och läkarna lyckades stoppa blödningen. I det här skedet visste ingen om Mickelsson någonsin skulle återhämta sig. Christa Mickelssons man Linus Mickelsson miste ändå aldrig hoppet.

– Redan första dagen försökte Christa kommunicera med mig genom att klämma min hand. Enligt sjukhuspersonalen hade hon inte gett några tecken på att förstå något, men jag förstod ganska snabbt att hon var rätt klar i huvudet, säger Linus Mickelsson.

Christa Mickelsson minns inte så mycket av de första dagarna på sjukhuset. Bild: Linus Mickelsson

Neurologiska tester som gjorts senare visar att Christa Mickelsson inte förlorade sin personlighet eller intelligens, men hjärnblödningen hann förstöra hennes talcentrum och rörlighet på högra sidan. Hon tappade både finskan och smaksinnet och kunde inte heller gestikulera till en början. Läkarna kunde omöjligt säga om hon någonsin skulle lära sig att tala och gå på nytt.

– Jag var mest frustrerad över att läkarna inte kunde ge någon statistisk uppskattning. Jag ville veta hur många i det här skicket brukar återhämta sig, men det kunde de inte säga. Det var ganska förkrossande och vi var väldigt ledsna, men eftersom läkarna inte sade så mycket var vi också hoppfulla, säger Linus Mickelsson.

Kryptisk emoji

Christa Mickelsson fick relativt snabbt rörelsen tillbaka i det högra benet. Hon kunde redan efter några dagar röra på tårna och lyfta lite på benet. Hon kunde också skicka textmeddelanden med emojier.

– En vecka efter hjärnblödningen skickade hon siffran elva och en arg emoji åt mig. Jag förstod inte alls vad det var frågan om, förrän jag insåg att hon försökte påminna mig om vår dotters gymnastik som var klockan 11 och som jag vid det laget redan missat, säger Linus Mickelsson.

Christa Mickelssons minne var det alltså inget fel på men att uppfatta allvaret i situationen var svårt.

– Jag förstod allt Linus berättade för mig men hur allvarligt skadad jag var förstod jag först flera veckor efter hjärnblödningen, säger Christa Mickelsson.

– Det är också stor skillnad på att känna till något och förstå den långsiktiga innebörden av det som hänt. Jag tänkte att "okej, nu gick det åt skogen, men det kunde ha gått riktigt tokigt". Jag bestämde mig för att glädjas över att Christa lever i stället för att vara ledsen över att det gick så dåligt som det gick, säger Linus Mickelsson.

Mådde dåligt och var trött

Dagarna på sjukhuset gick och Mickelsson satt i rullstol och kunde inte prata. Den livlösa högra armen hade hon i ett axelstöd, så att armen inte skulle hänga fritt och lossna från sitt fäste.

– Jag mådde psykiskt dåligt och var trött hela tiden. Små saker var överväldigande för mig. Till exempel om barnen kom och hälsade på blev jag tvungen att sova jättemycket efter besöket.

– Alla lever och dör. Man måste ta vara på livet om man har det, säger Christa Mickelsson. Bild: Linnea de la Chapelle/SPT

Mickelsson hade svårt att umgås med andra, samtidigt som ensamheten på sjukhuset höll på att ta kål på henne. Hennes familj besökte henne ofta och kompisarna skrev till henne. Fysioterapi varvades med talterapi och Mickelsson gjorde alla sina övningar med stor omsorg. Sakta men säkert blev hon starkare och kring jul blev hon äntligen utskriven från sjukhuset.

Sjunga, ta foton och laga mat

I dag, över ett halvt år senare, bor Mickelsson hemma i Esbo och har gjort stora framsteg sedan sjukhusvistelsen, men kampen är inte över.

– Jag går på olika fysio-, ergo- och talterapier varje dag. Jag blir fortfarande trött av alla intryck men inte lika trött som förr. Jag klarar mig ofta med en längre tupplur mitt på dagen.

Mickelsson motionscyklar varje dag och kan promenera 1-2 kilometer tack vare ett stöd på högra benet. Finskan är fortfarande som bortblåst men smaksinnet har återvänt och hon lär sig för tillfället att äta med höger hand igen.

– Jag kan till exempel sjunga, ta foton och laga mat igen. Det störde mig också i höstas att jag inte kunde vara en sådan mamma som jag vill vara, men nu kan jag det. Jag kan leka med mina barn igen. Min sex åriga son Amos och jag är lika duktiga på att läsa, säger Christa Mickelsson och skrattar.

– Det där stämmer inte, du läser ju i samma takt som tidigare, det går bara långsammare när du läser högt, flikar mannen Linus Mickelsson in.

En långsam men vass penna

Innan hjärnblödningen jobbade Mickelsson som journalist och fotograf. Att tappa skrivförmågan är något hon sörjer mycket.

– I början var mina skrivövningar väldigt enkla, till exempel att fylla i en bokstav som fattades i ett kort ord, men det gick inte. Det var jättesvårt. Känslan går inte riktigt att beskriva, men nu skriver jag ganska bra, tycker jag.

– Christas humor försvann aldrig. Det lilla hon kunde säga i början var oftast något lustigt, säger Linus Mickelsson. Bild: Linnea de la Chapelle/SPT

I dag skriver Mickelsson alla sina textmeddelanden, Instagramuppdateringar och mejl själv. Från att ha varit en mästare på att skriva snabbt går det ändå relativt långsamt. Detsamma gäller talet.

– Jag kan egentligen säga vad som helst nu men det tar tid. Orden finns i huvudet men de är svåra att få ut. Så Linus pratar bättre för mig, säger Mickelsson som redan vant sig vid att hennes man Linus ofta får tala för henne.

Vad hon inte gillar är då folk gissar vad hon ska säga och fyller på med ord.

– Att just det frustrerar Christa lärde jag mig på bara några timmar, säger Linus Mickelsson och skrattar.

View this post on Instagram

När jag vaknade upp efter operationen kunde jag inte säga någonting alls. En vecka senare kunde säga gurlande ljud, men vokaler fattades. Jag har kommit långt på vägen, men det är långt kvar. Afasi beror på att de delar av hjärnan som behandlar språk har blivit skadade. Apraxi innebär att du har svårt att styra tunga, läppar och andra delar av munnen så att du inte kan forma ord och bokstäver som du vill. Jag förstår talat och skrivet språk till 100% procent, men skriva är svårt. Men det blir bättre hela tiden, den här texten är skriven av mig (utom det som är kopierat). Nu läser jag högt, och jag läser bättre än 6-åringen hemma! #afasi #hjärnskada #Aphasia #stroke #strokesurvivor

A post shared by Christa Mickelsson (@christa_mi) on

"Tänk om det inte skulle ha hänt"

Familjen Mickelsson smälter fortfarande det som hänt och Linus Mickelsson sticker inte under stolen med motgångarna.

– Visst har jag många gånger tänkt att allt var betydligt lättare förr och "tänk om det inte skulle ha hänt", men livet här på jorden är inte i nuläget avsett att vara perfekt. Det finns i stället en massa stöd kraft, hjälp och hopp om framtiden att få, säger Linus Mickelsson.

Christa Mickelsson instämmer och säger att hon inte en gång tänkt tanken att ge upp.

– Det är hårt, jättehårt, men jag måste. Det finns inte någon annan väg än att kämpa, säger Christa Mickelsson.

Linus Mickelsson har fått hjälpa med allt från att skriva meddelanden till att fixa till sminket. Bild: Linnea de la Chapelle/SPT

I dag är familjens humör och kämparanda mycket bättre än i höstas och barnen är glada över att få umgås med sin mamma igen.

– Christa har faktiskt börjat uppskatta mig mer. Hela "ensam är stark"-jargongen har lite tonats ner och vi har hittat en balans, säger Linus Mickelsson retsamt.

– Linus har varit min hjälte. Han hälsade på mig varje dag på sjukhuset, till och med två gånger per dag. Han är mitt största stöd, säger Christa Mickelsson.

Instagrammar om sina framsteg

Journalistrollen har Christa Mickelsson inte helt och hållet släppt. I dag har hon ett Instagramkonto med över tusen följare där hon publicerar korta videor och texter om sig själv och sin rehabilitering.

– Med Instagramkontot vill jag hjälpa mig själv och andra. Det finns många unga personer som fått någon form av stroke, så Instagram fungerar också som en mötesplats. Dessutom vill jag upplysa andra om vad en hjärnblödning är, säger Mickelsson.

Varför just Mickelsson fick en hjärnblödning vet läkarna inte. Hon hade aldrig tidigare opererats och visste själv väldigt lite om hjärnblödningar.

– Att återhämtningen tar så här länge var en överraskning för mig. Den håller säkert på hela livet och om jag någonsin blir helt frisk vet ju ingen.

En sak är ändå klar: Christa Mickelsson har bestämt att hon en dag ska köra bil och gå på gym. Att hon inte kan jobba är något hon inte stressar för i nuläget. Hon får rehabiliteringspension för ett år framåt och hoppas förstås kunna jobba igen, men tror att det är en god väg dit.

– Jag har skojat med Linus att jag kan bli hans lyxfru, säger Christa Mickelsson.

– Du har inte berättat för mig hur mycket du tjänar på ditt Instagramkonto, kontrar Linus Mickelsson.

Från Nykarleby men har bott femton år i huvudstadsregionen.

Familj: mannen Linus och barnen Juni, 9 år och Amos, 6 år

Har studerat teologi

Jobbat som journalist på Kyrkpressen och får nu rehabiliteringspension

Berättar om sin sjukdom och rehabilitering på Instagram under namnet christa_mi

Stroke är en funktionsstörning i hjärnan som beror på att hjärnans vävnader skadas. Skadorna orsakas av störningar i hjärnans blodcirkulation.

Hjärnblödning beror på en sprucken blodådra. Blodet kan försvinna av sig själv men kan ge upphov till vävnadsskador i hjärnan.

Hjärninfarkt, eller en blodpropp, beror på att blodet koagulerar och täpper till ett förträngt blodkärl.

TIA-attacker, eller transitorisk ischemisk attack, betyder att en del av hjärnan tillfälligt drabbas av syrebrist, vilket ger strokeliknande symtom. Symtomen kan räcka från några sekunder till ett dygn och risken för stroke är förhöjd efter en TIA-attack.

Källa: Kan du säga perkele – Femton berättelser om att leva med stroke av Annika Rentola

Varje år

får cirka 25 000 finländare någon form av störning i hjärnans blodcirkulation

får cirka 18 000 finländare en hjärtinfarkt och 1 800 en hjärnblödning

får cirka 5 000 finländare övergående störningar i hjärnans blodcirkulation, så kallade TIA-attacker, som ger strokeliknande symtom.

Det här innebär att varje dag beräknas 68 finländare drabbas av något slag av störning i blodcirkulationen.

Var tredje strokedrabbad får afasi – störningar i förmågan att förstå och producera tal, text och siffror.

Var fjärde strokepatient återhämtar sig helt, men hälften av de drabbade får någon bestående funktionsnedsättning och var fjärde får grava problem.

Över hälften av strokepatienterna klarar sin vardag på egen hand efter rehabilitering, medan var sjunde behöver institutionsvård i resten av sitt liv.

Var fjärde strokepatient är i arbetsför ålder. Av dessa blir var fjärde pensionerad på grund av stroken.

Störningar i hjärnans blodcirkulation är den tredje vanligaste dödsorsaken i Finland. Varje år dör cirka 4 500 personer av det.

Källa: Hjärnförbundet (Aivoliitto)

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 4.11.2019 - 00.00

Mer läsning