Stridslystna partier tär på regeringskoalitionen

Bild: Emmi Korhonen/Lehtikuva

Årets budgetförhandlingar kunde ha gått till historien som en av de snabbaste och mest smärtfria om det inte hade varit för klimatåtgärderna som samtidigt skulle slås fast – och partiers ständiga behov av att höja sin egen profil.

Budgetförhandlingarna följde mycket långt det manuskript och den regi man kunde ana redan i förväg. Det var ingen stor överraskning att själva budgeten kunde lösas utan stora problem och att klimatåtgärderna blev den svåra biten. Huvudrollsinnehavarna blev också de väntade, De Gröna i en självpåtagen klimathjälteroll med Vänsterförbundet i en biroll och Centern som huvudsaklig motspelare.

För De Gröna har det varit viktigt att den här regeringen gör väl i från sig som en ansvarstagande kämpe mot klimatförändringen. Regeringsprogrammet är ambitiöst, men De Gröna har otåligt väntat och drivit på konkreta beslut. Eftersom opinionssiffrorna inte har varit så smickrande för partiet var det viktigt att man nu verkligen satte sig i förarsätet i racet mot uppvärmningen med resoluta beslut.

Regeringen kom snabbt fram till en lösning som enligt ministeriernas uppskattningar i det närmaste hade räckt för att nå de seriösa mål som har lagts upp. Men det var inte tillräckligt för De Gröna. En så snabb och gemensamt accepterad lösning gav kanske inte partiet den aura man så gärna ville skaffa bland klimatmedvetna väljare. Partikongressen som hålls under veckoslutet skapade också press på en tuff insats i veckans budgetförhandlingar.

Oenigheten under de två sista förhandlingsdagarna rörde sig i praktiken om endast ett par procent av den totala utsläppsminskningen på 11 megaton koldioxid som ännu krävs för det ursprungliga målet – att Finland ska vara koldioxidneutralt 2035.

De gröna, ackompanjerade av Vänsterförbundet, ifrågasatte i alla fall de slutliga effekterna av åtgärderna och krävde beslut om vilka tilläggsåtgärder som måste vidtas om effekterna inte ser ut att bli de väntade. Det var framför allt minskningen av utsläppen inom trafiken, jordbruket och uppvärmningen som De Gröna ville försäkra sig om blir tillräckliga. Därför ville man genast, utan senare förhandlingar, ha beslut om vad som görs ifall målen inte ser ut att nås. Det kunde vara till exempel skattehöjningar på bränslen.

Det ska vara trovärdigt, underströk De Grönas partiordförande Maria Ohisalo otaliga gånger i kommentarer under förhandlingarnas gång. Men att riskera hela regeringssamarbetet och ett bra program med motiveringen att åtgärderna kanske inte ger det resultat ministeriernas experter tror på är ett överraskande drag då alternativet kan bli en ny regering med ett betydligt sämre klimatpolitiskt program. Eventuellt insåg partiet det och gick slutligen med på en kompromisslösning på torsdagen. Enligt det förbinder sig regeringen till tilläggsåtgärder om det i mars enligt tjänstemäns och olika experters utlåtande visar sig att effekterna av de beslut som nu har fattats inte blir tillräckliga.

Då beslut fattas om åtgärder som man hoppas att ska ha en viss effekt finns det alltid ett osäkerhetsmoment med. Man är alltid tvungen att ty sig till uträkningar och prognoser från någon expertis. Den här gången var inte ministeriernas tjänstemän tillräckligt för De Gröna.

Faktum är att det inte finns vattentäta sanningar om framtiden, ingen kan med säkerhet heller säga vilka effekter de åtgärder som nu slås fast i slutändan har på våra koldioxidutsläpp.

Man kommer osökt att tänka på uttrycket "fel släckt". Det räckte inte för De Gröna att klimatåtgärderna som vidtas har effekt och koldioxidutsläppen minskar enligt uppställda mål om det inte sker med rätt åtgärder. Branden ska släckas med De gröna som brandmästare, publiken ska kunna se att både brandbilen körs och slangen förs av De gröna, eventuellt med en viss assistans av Vänsterförbundet.

I en bred regering bjuds det på otaliga möjligheter till armbrytning. Man måste välja sina strider, lägga krut på dem som ur partiets synvinkel är viktigast. De Gröna gjorde nu sitt val och för Centerns del förefaller partiet vara part i varje större strid. I ramförhandlingarna i våras var det Centern mot resten, nu var man De Grönas huvudmotståndare.

Så här kommer det antagligen att fortsätta också under återstoden av riksdagsperioden, åtminstone om inte Centerns opinionssiffror börjar stiga. Centern väljer inte sina strider utan är i ständig beredskap och redo för varje kamp för sin egen framtid, inte regeringens.

Tommy Westerlund Ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning