Strejk som politik

"Gråzonerna är många när det gäller hur vi ska hantera arbetslösheten.Men på en punkt är det maximalt svart och vitt: De företag som drabbas har inget som helst ansvar för den modell som landets riksdag har klubbat igenom – i kraft av en majoritet.Politiska strejker är lättjefull politik som saknar berättigande. Det har det övriga Europa insett."

Finland är en europeisk ensling när det gäller att tolerera politiska strejker.

Många europeiska länder har förbjudit dem. Andra håller sig med starka begränsningar.

När professorn i arbetsrätt Seppo Koskinen nyligen kartlade läget för näringslivets EVA stoltserade Finland ensamt i kolumnen för "inga begräsningar".

Det är därför bil- och transportfacket AKT kan låta sina medlemmar strejka mot landets politiska regering.

Också byggnadsarbetarförbundet har aviserat strejk.

Fackcentralen FFC tvår officiellt sina händer, men backar faktiskt upp sina medlemsförbund.

Vad är en politisk strejk? Det är en strejk som inte riktar sig mot arbetsgivaren.

På FFC-mötet i tisdags uttalade sig politiker draperade som fackliga representanter med fradga i munnen mot landets politiska regering.

Man accepterar inte att Finland vidtar mått och steg som är realiserade i andra europeiska länder.

Den så kallade aktiveringsmodellen har förvisso av regeringen lanserats – och förts till beslut i riksdagen – via en beslutsmodell som tyvärr blivit alltför allmän. Man erkänner att det kan uppstå problem, men man tar dem när de kommer.

Det klingar nonchalant – inte minst om man tänker på att de som kan råka illa ut är människor som redan tidigare har svårt att få vardagen att gå ihop ekonomiskt.

Här finns också en given politisk dimension.

Så länge jag minns har Samlingspartiet drivit tesen att vi har för generösa arbetslöshetsersättningar.

Makten hos Centern innehas numera av en falang med rötter i företagslivet.

Det tredje benet, det blåvita, kan vi glömma. Som regeringsparti har det bara en funktion: att trygga Timo Soinis utrikesministerpost. Det torde vara finländskt rekord för enfrågerörelser genom tiderna.

Man kan med andra ord säga att regeringen har ett förflutet som leder dem i en riktning mot skärpta krav på dem som lyfter arbetslöshetsersättning.

Men hur långt kan man driva den tesen?

De krav den så kallade aktiveringsmodellen ställer på arbetslösa är inte orimliga. Många länder med lägre arbetslöshet håller sig med en striktare kravarsenal.

Samtidigt har medierna – tyvärr dock först efter att lagen har antagits – radat upp konkreta siffror på att till exempel modellandet Danmark verkligen satsar på att ta hand om och se till de arbetslösas situation.

Den danska modellen ser ut att fungera. Arbetslösheten är låg. Det är lättare att säga upp folk, men spegelbilden av det är ju att arbetsgivarna har lägre tröskel att anställa.

Regeringen Sipilä har lovat aktivering också på resurssidan, där de arbetslösa möter en mänsklig medpart som ska förkorta tiden i arbetslöshet.

Men man såg inte till att resurserna kom till samtidigt som lagen.

Det är dålig politik. Finansminister Petteri Orpo lovar mera resurser i nästa tilläggsbudget.

Regeringens trovärdighet hade varit större om man hade serverat resurserna samtidigt som ambitionerna.

När resurserna inte finns är det FFC:s bild av läget som har större skärpa.

Men skärpan är inte universell. Hannu Jouhki är en av direktörerna på FFC. För några veckor sedan (HS 9.1.2018) ondgjorde sig Jouhki över att cheferna för OP-gruppen och Nordea har aviserat att tusentals arbetstillfällen försvinner inom en överskådlig framtid.

OP och Nordea representerar områden där förändringen är och kommer att vara genomgripande. För Jouhki är det "ansvarslös spekulation" att man framställer framtida uppsägningar som en nödvändighet.

Hur bankcheferna ska kunna bidra till en av Jouhki önskad fortsatt ekonomisk tillväxt genom att i någon form av missriktad fosterländskhet missköta sina företag är svårt att få syn på.

FFC har en otacksam roll. Det mesta i samhällsutvecklingen sedan slutet av 1980-talet har urgröpt fackcentralens makt.

FFC-attackerna mot regeringen kan ses som ett sätt att kompensera detta genom att expandera på politikens område.

Jag har i decennier försvarat fackets betydelse och makt med argumentet att arbetstagarna alltid är i underläge.

Vi behöver mekanismer som motverkar arbetsgivarnas godtycke – inte minst för att Finland länge präglades av företagsledare av gårdagssnitt.

Men jag har svårt att se att aktiveringsmodellen i sig – frånsett tajmningen i resursfrågan – skulle vara ett hot mot arbetslösa.

Arbetskraftsmyndigheterna har för länge präglats av att man gör som man alltid har gjort.

Vi kan inte utesluta att det finns en risk för hospitalisering hos en del långtidsarbetslösa. Att kvantifiera den gruppen är däremot svårt.

Att inte göra något alls är trots allt ansvarslöst.

Regeringen Sipilä har lanserat en modell som i bästa fall bryter ett dystert mönster.

Antti Rinne, SDP-ledaren, har lovat att riva upp aktiveringsmodellen om han har politisk position för det efter valet 2019.

Det är en trygg antiattityd med noll information om hur han och SDP ser på det underliggande problemet.

Oppositionen överlag har krävt mer pengar på resurssidan. Finansministern har lovat att de kommer.

Att FFC i det läget manar till politiska strejker kan förstås enbart i termer av att FFC idkar partipolitik när den egentliga basen krymper.

Om FFC vill mobilisera sitt folk för ett massivt torgmöte räcker det tydligen inte att man möts på fritiden.

Genom att stänga fabriker och stoppa fartyg tryggar man ett större deltagande.

Gråzonerna är många när det gäller hur vi ska hantera arbetslösheten.

Men på en punkt är det maximalt svart och vitt: De företag som drabbas har inget som helst ansvar för den modell som landets riksdag har klubbat igenom – i kraft av en parlamentarisk majoritet.

Politiska strejker är lättjefull politik som saknar berättigande. Det har det övriga Europa insett.

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00