Strax intill Mannerheimstatyn firar Akseli Leinonens antimonumentalism en lågmäld triumf

Arkitekten Akseli Leinonens antimonumentala verk Massa ligger i Magasinsparken mellan Musikhuset och Centrumbiblioteket Ode. Bild: Pressbild

Massa sjunker in i stadsbilden, är knappt märkbart och i hög grad en del av miljön. Det väcker frågor kring varför vi reser monument och vad de egentligen har för syfte? 

OFFENTLIG KONST

Akseli Leinonen: Massa.

I Magasinsparken mellan Musikhuset och Centrumbiblioteket Ode, 2019.

Arkitekten Akseli Leinonens (f. 1983) offentliga verk Massa består av en horisontal yta på 200 kvadratmeter av röda tegelstenar och är beläget utanför biblioteket Ode. Verket är beställt av Ham/Helsingfors stad och vill påminna om Statsjärnvägarna VR:s magasinsbyggnader i samma material som tidigare fanns på platsen. Magasinen förstördes i en brand 2006. Det röda teglet syftar till dessa, men det är märkväl inte frågan det ursprungliga teglet då det skulle ha varit för skört för ändamålet.

Leinonen är högaktuell som miljödekoratör. Han har nyligen gjort en så kallad kärlekstunnel i Alberga: en 18 meter lång tunnel med tusentals hjärtan utskurna på ljusröda stålskivor. Ornamenten upplyses inifrån så att hela tunneln lyser av hjärtan kvällstid. Utanför köpcentret Tripla i Böle uppförs i sommar en tio meter lång och fyra meter hög silverfärgad betongsten med grön växtlighet som balanserar på en järnbalk utanför ingången. Det är Ham som har beställt också detta verk av Leinonen.

Massa skiljer sig dock från kärlekstunneln och Tripla-stenen i och med dess mera direkta plats- och historieanknytning. Verkets yta sluttar nedåt mot mitten. Detta säger något om historiens ballast på området. Verket försöker inte på något sätt ersätta magasinsbyggnaderna utan ter sig mera som ett slags sår i omgivningen: det kan tänkas uttrycka frånvaro och avsägelse, men också acceptans av situationen. Invånarna kan använda sig av och gå på verket i stället för att betrakta det som en utomstående entitet. Man kan se det som en källa till kontemplation, men snarare en bubblande än en stilla sådan. Folks agerande får ytan att leva: många skejtare roar sig på verket.

Ingen hjältestaty

Massa sjunker in i stadsbilden, är knappt märkbart och i hög grad en del av miljön. Det väcker frågor kring varför vi reser monument och vad de egentligen har för syfte? 

Monument sågs länge som "budbärare från det förflutna" eller som uttryck för en nationell identitet. Men sedan mitten av 1960-talet sattes större fokus på experiment med "osynliga" eller immateriella monument, vilket till slut ledde till uttalade anti-monument. Man ville förneka auktoritära, ofta överstatliga, ingrepp i det offentliga rummet i form av politiska minnesmonument. Man hade helt enkelt fått nog av hjältestatyer.

Nära Leinones verk finns märkväl statyn över Mannerheim i en klassisk powerpose, samt också sittande bastanta presidenter i kraftigt gjuten brons. Leinonens antimonumentalism bryter från dessa och inbjuder till diskussion, inte bara om vad konst är, utan också om vad offentlighet är eller kan vara.

Camilla Granbacka Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning