Stravinskijs soldathistoria i finsk tappning

Säljer sin själ. Soldaten (Sampsa Timoskainen) överlämnar sin violin åt berättaren (Lauren Lehtinen) i Stravinskijs Historien om en soldat, Sibelius-Akademins och Teaterhögskolans samarbete på Sonore i Musikhuset.Bild: Heikki Tuuli

Galet, fantasifullt och med ironiska giftpilar som flyger i många riktningar – men aningen svårt att hänga med.

Sibafest

Igor Stravinskij: Historien om en soldat. Regi: Juho Mantere, scenografi: Tinde Lappalainen, ljus & video: Sami Roikola. Kammarensemble under Janne Nisonen. På scenen: Lauren Lehtinen, Roosa Söderholm och Sampsa Timoskainen. Teaterhögskolan och Sibelius-Akademin. Musikhuset, Sonore 27.1.2018.

Teaterhögskolan och Sibelius-Akademin har satt upp en mycket fritt bearbetad variant av Stravinskijs redan i sig originella Historien om en soldat. Med svart burlesk humor skapades associationer till de allra dystraste skedena i Finlands 100-åriga historia.

Något ljust verk är originalet inte heller skrivet i trygg landsflykt i Schweiz mitt under första världskrigets fasor. Musiken spelas av sju musiker och handlingen framförs av några dansare och tre aktörer: berättaren, djävulen och soldaten. I Sibas variant skötte skådespelarna också dansen.

Musiken är rytmiskt varierande, smårolig och relativt svår men ensemblen spelade snärtigt utan dirigent med violinisten Janne Nisonen som ledare. Förutom Stravinskijs originalmusik skarvade de på med olika musikaliska associationer till Finland.

Egentligen handlar det om en soldat som kommer tillbaka från kriget. Djävulen övertalar honom att byta ut sin violin mot en bok som förutspår framtiden. Soldaten blir rik på kuppen men har förlorat sin lycka, sin själ. Då han vill ha sitt lyckliga fattiga liv tillbaka, går det inte längre. Han kan inte längre spela violin. Som den franska texten säger: Man kan inte samtidigt vara den man är och den man var.

Hur associerar man detta med vårt lands historia? Orkestern ser ut som vålnader från våra krig. Soldaten tecknad av Sampsa Timoskainen spelar halva pjäsen i gasmask utan byxor. Djävulen (Roosa Söderholm) får olika auktoritära ryska, tyska och finska karikerade gestalter och berättaren (Lauren Lehtinen) gör också mindre roller. Båda är därtill roligt dansanta.

Den omarbetade handlingen är en märklig serie lösryckta skräckbilder där aktörerna ibland beter sig som djur. Mitt i allt blir de vanliga unga som sitter på bio. I slutet klär de sig i rymddräkt och sjunger Sylvias julvisa på finska och svenska. Längtan till något hemvant och kärt?

Juho Mantere har regisserat helheten och han svarade förmodligen också för den nog så fantasifulla men ibland lite långsökta adaptationen. Han lyckas hålla intresset uppe för allt det galna som sker på scenen. Med stor energi flyger ironiska giftpilar i många riktningar, men riktigt lätt att hänga med och förstå vad som avses var det inte alltid. Men udden som riktas mot snikenhet i samhället var nog tydlig: den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Fotnot: Föreställningen ges för sista gången kl 18 på söndag.

Jan Granberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33