Storverket Affekt roddes tryggt i hamn trots skyhög ribba

Prestation. Storkören med 250 sångare presterade på vågkammen av sin förmåga. Med Leif Segerstam som fyr navigerade man tryggt mellan alla blindskär.Bild: Timo Kari

Som en rörelse mot "jungfruliga domäner som kittlar nyfikenheten". Trots att Erik Bergmans ande tidvis svävade över både körsatsen och orkestreringen, rådde det inget tvivel om att Sebastian Hilli har något stort och spännande på gång, skriver Mats Liljeroos.

JUBILEUMSKONSERT

Helsingfors stadsorkester och Helsingfors sång- och musikförbunds jubileumskör i Musikhuset 20.10. Dirigent: Leif Segerstam. Körinstudering: Edward Ananian-Cooper, Jutta Seppinen, Kari Turunen. Tjajkovskij, Hilli.

När studentkören Brahe Djäknar för 45-årsjubileumskonserten 1982 beställde ett nytt verk av Erik Bergman, Tipitakasviten, resulterade det i svett, tårar och tandagnisslan samt ett betydande manfall. Det hela roddes dock iland med äran i behåll och när dirigenten Gottfrid Gräsbeck informerade Bergman om sakernas gång genmälde han: "Jamen, då har du ju en bättre kör nu".

Onekligen en bra poäng, men visst kan man fråga sig om det är huvudpoängen i en amatörbaserad verksamhet. En fråga, som stötts och blötts genom åren och ånyo aktualiserades i samband med Helsingfors sång- och musikförbunds 100-årsjubel i fredags. Om hälften av de 500 sångarna tagit sin mats ur skolan efter att de fått noterna till Sebastian Hillis beställningsverk verkar det onekligen som om något gått snett. Som om en verksamhet som borde vara inkluderande blivit exkluderande och som om tonsättaren inte förstått uppdragets natur.

Så enkelt är det ändå inte. Även amatörer mår bra av att tänja på gränserna och röra sig utanför bekvämlighetszonen. Att sätta ambitionsribban vådligt högt kan vara nog så hälsosamt och ett bortfall inför mer krävande projekt hör trots allt till det normala. En annan sak är sedan om knepigheterna är konstnärligt befogade, om tonsättaren haft en konstruktiv poäng med lösningarna eller om det handlar om snårighet för sin egen skull.

I sista hand handlar det förstås om huruvida tonsättaren haft något väsentligt att säga och om hen förmått säga det på ett personligt sätt. Det sista visade sig definitivt vara fallet med Hillis 45 minuter långa, niosatsiga kör-orkesterverk Affekt, där såväl orkesterbehandlingen som den stilmässiga syntesen ställvis föreföll förbluffande originell. Hilli rör fördomsfritt ihop intryck härifrån och därifrån och estetiken är vare sig utpräglat modernistisk eller traditionell.

Emotionella metamorfoser

Om Hilli sedan medvetet tagit hänsyn till sångarnas amatörstatus eller om den nya bekantskapen med körinstrumentet spelat in må vara osagt, men faktum är att körsatsen föreföll betydligt mer konventionell än orkesterditot. Och kanske var det bara bra. Upplägget är utpräglat fragmentariskt, gestaltmässigt ständigt skiftande, och de mer statiska, långsamt framskridande körpartierna kändes som en nödvändig uppbalansering. Intonationsmässigt mer krävande passager växlade med skönt vilande, konsonerande tre- och fyrklanger och det hela gav överlag ett idiomatiskt intryck.

Erik Bergmans ande svävade stundtals över såväl körsatsen som den expressivt kammarmusikaliska orkestreringen, men det rådde inget tvivel om att Hilli går sin egen väg och skall man invända mot något är det en viss rytmisk och stämningsmässig monotonitet. Mårten Westös laddade texter om längtan och försakelse, ett specialskrivet beställningsverk, genomgår en mängd emotionella metamorfoser som inte alltid speglas i det musikaliska uttrycket. Helhetsdramaturgin hade vunnit på ett mer kontrastfyllt grepp.

Detta är dock randanmärkningar. Hilli har helt klart något stort och spännande på gång; en rörelse mot, som det verkar, jungfruliga domäner som kittlar nyfikenheten med besked. Och är det någon som är skickad att bena ut Hillis partitur är det Leif Segerstam, som var just den trygga klippa och fyr som den på vågkammen av sin förmåga presterande jättekören behövde för att tryggt navigera mellan blindskären.

Programmet gav först ett rätt knasigt intryck, men de facto var den röda tråden gammal beprövad parrelationsproblematik som dock tagit sig rätt så olika uttryck hos Dante, Shakespeare och Westö. Av Tjajkovskijs purlisztska symfoniska fantasier Francesca da Rimini och Stormen är den första någorlunda ofta spelad, medan den senares frånvaro på konsertrepertoaren är en gåta. Segerstam var en föredömligt inlevelsefull Tjajkovskijinterpret och HSO-musikerna hade en på det hela taget fin kväll i ett på många plan utmanande program.

Läs mera om storverket Affekt här.

Se hela framförandet på Yle-arenan via denna länk.

Så beskriver Sebastian Hilli sitt verk – hör ett utdrag ur Affekt nedan:

Korrigering 21.10 kl. 14.10: Brahe Djäknar firade 45-årsjubileum 1982, inte 50-årsjubileum.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33