Storstilad show men få surpriser

HSO:s och UMO:s gemensamma konsert blev en stor show med magnifika klanger, även om musiken nästan helt höll sig snällt inom popens snäva gränser.

JAZZ

Helsingfors stadsorkester & UMO med Cory Henry och Jacob Collier. Dirigent: Jules Buckley. Musikhuset 19.9.

Pop mötte symfoniker och storband då Cory Henry och Jacob Collier uppträdde med Helsingfors stadsorkester och UMO Jazz Orchestra i Musikhuset. Att Collier och Henry är kända bland en yngre publik speglades i en praktiskt taget fullsatt konsertsal.

Den år 1987 i New York födde Henry är en jazzorganist och -pianist med bland annat gospelbakgrund medan Collier, född 1994, är en brittisk multiinstrumentalist som blev känd genom sina versioner av poplåtar på Youtube.

De två sjöng turvis vid sina klaviaturer, Collier spelade piano, celesta och gitarr medan Henry hanterade Hammondorgeln och diverse keyboards.

Som väntat var det en stor show med magnifika klanger, om än musiken nästan helt höll sig snällt inom popens något snäva gränser. Harmoniskt sett spelade man dock på många strängar, rikt men utan att äventyra sedvanliga tonaliteter.

Tidvis var det nästan för mycket av det goda och rörde storstilat à la Hollywood mot effektsökeri. Men man kan ändå konstatera att projektet var lyckat och genomfördes väl, trots över 70 musiker i tre olika sammansättningar på scenen.

Att det klaffade väl, får man tacka Metropole Orkests rutinerade chefsdirigent Jules Buckley. Utmärkta och stilriktiga sångare (tre bakgrundsvokalister förutom solisterna) var även viktigt i sammanhanget.

Balansen mellan storbandet och symfonikerna var god, men det var lustigt att höra Hammondorgeln helt förtjänt överrösta bägge i solopartier. Även detaljer som exempelvis harpan kom dock väl fram i helheten. Både sal och scen var så välfyllda att trumseten inte ekade ödsligt högt uppe i vingården. Samarbetet mellan de klassiska slagverkarna och Markus Ketola samt Taron Lockett, vilka turades bakom var sitt trumset, fungerade fint.

Kvällens program bestod av afroamerikanska poplåtar varvade med Colliers och Henrys stycken. Love's In Need Of Love Today var stilrent arrangerad med utmärkt sångprestation av Henry (vilket inte är lite då man talar om en Stevie Wonder-låt) och orgelsolo med maskingevärsdrag i tempot. 1980-talsklenoden Purple Rain lät rentav bättre än originalet av Prince. Henrys sång exponerade hans gospelrötter och Moogsolot kompenserade väl gitarrsolot. Synten klingade varmt i slutet tillsammans med stråkarna.

Collier och Henry sjöng var sin hit av Michael Jackson – Billy Jean med Henry på vocodersång och moog växte till ett kompakt tutti med allt i spelet, inklusive filmstråkar. Steve Porcaros och John Bettis Human Nature som sjöngs av Collier var transparentare.

Det planerade extranumret, Herbie Hancocks vocoderklassiker I Thought It Was You, påminde genom discorytmerna om temat till 1970-talsserien Love Boat, men originalets klaviatur- och vocoderriffar fungerade väl överförda till storbandet. Henry och Collier eldade genom duellerande solon mellan akustiskt och elektroniskt piano.

Det andra extranumret, Beatles Blackbird som Henry och Collier spelade efter fem minuters stående ovationer, var konsertens äventyrligaste – eller kanske enda äventyrliga – stund. Hammondens och pianots utfärd gick genom många årtionden och stilar.

Jan-Erik Holmberg

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08