Storslagen uppföljare trogen originalet

Blunda och missa. Finska Krista Kosonen (till vänster) skymtar som prostituerad i Blade runner-uppföljaren. Här med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling.Bild: ©2017 Alcon Entertainment, LLC All Rights Reserved.

Sanslöst snyggt skildrar Blade Runner 2049 sin framtidsdystopi och sällar sig därmed till filmhistoriens bästa uppföljare.

SCIENCE FICTION

Blade Runner 2049. Regi: Denis Villeneuve. Manus: Hampton Fancher & Michael Green. I rollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Robin Wright, Jared Leto m.fl. Premiär: 6.10.

"I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time … like tears in rain …"

Så säger replikanten Roy Batty i den ursprungliga Blade Runner från 1982, i ett av filmvärldens mest berömda citat. Blade Runner 2049 måste vara en av de bästa uppföljare jag sett: storslagen både när det gäller att bygga världen och idéerna, trogen mot ursprungsfilmens melankoliska stämning och elegiska tempo men ofta genuint överraskande. Sanslöst snyggt skildrar den en dystopi trettio år framåt i tiden från den förra filmen som utspelade sig i Los Angeles år 2019, ett år nu häpnadsväckande nära för mig som såg filmen då den kom ut.

Robotmänniskor

Sedan dess har replikanterna blivit slavarbetskraft, världen har genomgått förmörkelsen då all digital information försvann och efter en hungerkris är makten nu koncentrerad hos en agrikoncern ägd av Niander Wallace (Jared Leto som ryggradslös teknologifurste), hjälpt av den skrämmande effektiva agenten Luv (Sylvia Hoeks). Som i den första filmen, kultklassikern från 1982, följer vi en så kallad blade runner i hans arbete med att lönnmörda (pensionera är eufemismen) oönskade replikanter, det vill säga syntetiska människor. I den första filmen var det Rick Deckard (Harrison Ford, nu gruffigt åldrad). Här heter han K (Ryan Gosling, så klart) och jobbar för LAPD och hans trötta chef (Robin Wright) som är övertygad om att gränserna mellan människor och replikanter måste hålla, annars blir det kaos.

Science fiction som Blade Runner tar sig an filosofiska idéer, samhällskritik och bär arvet från film noir med deras underdoghjältar med cynisk yta och blödande hjärtan. Den första byggde på Philip K Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sleep? Men båda filmerna har samma manusförfattare: Hampton Fancher. Teman återkommer: minnen och deras närhet till människoidentiteten och konstformen film, tårar i regnet, den trasiga, mångkulturella, regniga staden. I den nya filmen är det hologram, virtuell verklighet och artificiella människor (som K:s flickvän Joi, spelad av Ana de Armas) som lyser upp staden i stället för neonskyltarna. Den första har påverkat andra filmer starkt, både visuellt och tematiskt, som till exempel Spike Jonez Her, James Camerons terminatorfilmer och Andrew Stantons Wall-E. Musiken av Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer är lika emotionell och grandios.

Finsk skådis med

Men det starkaste arvet är stämningen: det vemodiga självmedvetande som föds då något är på utdöende. I en helt otrolig scen då en replikant föds, fullt vuxen ur en plastpåse, säger Wallace att de här varelserna börjar oroa sig för vad de kommer att förlora redan innan de vet vad de är. Filmerna dryper av nostalgi och blickar mot en dystopisk framtid när människan inte längre finns. Men kanske det inte är något att sörja? Replikanterna kan också känna, begära och drömma.

Pressvisningen börjar med en vädjan till kritikerna: regissören Denis Villeneuve ber personligen alla att inte avslöja intrigen. Eftersom den hålls ett dygn före premiären är det en svår begäran att uppfylla och den känns konstgjord: människor i publiken kommer senare ändå att berätta för varandra. Men jag har gjort mitt bästa. Och kan tipsa om att Krista Kosonen skymtar som glädjeflicka, men blunda och du missar henne.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker