Större men ingalunda bättre

Veteraner. Jeff Goldblum och Bill Pullman går an, men i övrigt lämnar Independence Day: Återkomsten mycket att önska. Bild: Claudette Barius

Den nya Independence Day-filmen bullar upp med förstörelse på en skala som gör att man blir rentav matt. Men manuset är en enda röra och i stridens hetta tappas såväl karaktärer som skådespelare bort.

ACTION/SCIENCE FICTION

Independence Day: Återkomsten

Regi: Roland Emmerich. Manus: Nicholas Wright, James A. Woods m.fl. Foto: Markus Förderer. I rollerna: Liam Hemsworth, Maika Monroe, Jeff Goldblum, Bill Pullman, Jessie T. Usher.

Independence Day av Roland Emmerich var varken hjärnforskning eller kärnfysik men dess mix av katastroffilm och sorglös science fiction var charmig nog att ta publiken på sängen. I synnerhet som det ännu på den tiden, år 1996, kändes lite fräckt med ett Vita huset som jämnas med marken (just nu bävar man närmast för den förestående palatskuppen).

Independence Day, ID4 bland närmaste sörjande, var också filmen där Will Smith finslipade sin stjärnstatus, detta i rollen som kaxig stridspilot. Den gode Smith är nu ute ur bilden men det är inte Jeff Goldblums glasögonprydda forskarorakel.

Han får sällskap av "galne vetenskapsmannen" Dr. Okun (Brent Spiner) och ex-presidenten Bill Pullman som odlat skägg och blivit till synes gammal och gäggig. Där yrar han sedan om intergalaktiska marodörer som ute efter revansch, alldeles som om någon skulle tro på karlen.

Här kunde man kanske påpeka att det inte är frågan om riktigt samma värld som mötte oss för tjugo år sedan. I samband med att mänskligheten rest sig ur askan har också globaliseringen gått in i ett nytt skede, detta samtidigt som man på det teknologiska planet lärt sig av utomjordingarna. Underförstått: knacka på den som vågar!

Det finns, eller rättare sagt fanns, mycket illa att säga om originalfilmen, en minst sagt eskapistisk skröna som förvisso inte tog sig självt på nåt större allvar. Och som just därför lyckades kombinera det här med patos, patriotism och stort äventyr, detta på ett sätt som kändes förvånansvärt fräscht.

Det var korkat som bara den, ja, men utan att man nämnvärt skruvade på sig. Gott om hjärta fanns där också och knappast var undertecknad den enda som fällde en tår när flygaressen i filmens centrum flög mot sin egen död. Eller när Pullmans president stämde in i sitt linjetal om att "inte gå stilla in i natten".

Manuset en enda röra

Tonläget i den färska filmen, Independence Day: Återkomsten (ID: Resurgence) är praktiskt taget det samma, men den här gången känns det betydligt mera kallhamrat och utstuderat, trött och tråkigt.

Mekaniskt är det ju också, för även om originalfilmen var en föredömligt stor och stygg sak är uppföljaren ännu "större". Poängen är att där Roland Emmerich (The Day After Tomorrow, 2012) i ID4 förlitade sig mycket på miniatyrmodeller handlar det nu om datoranimerade utflykter – i tid och otid.

Emmerich et consortes bullar upp med förstörelse på en skala som gör att man blir rentav matt. Knappast blir det bättre av att manuset är en enda röra, eller att filmen i stridens hetta tenderar att tappa bort såväl karaktärer som skådespelare.

Gamla stötar som Goldblum och Pullman går an men det kan man inte säga om ungtupparna Liam Hemsworth och Jessie Usher – samt en bortfuskad Maika Monroe – som alla får klockorna att stanna.

Det här gänget skulle göra sig bättre i en Top Gun även om det bör sägas att filmen estetiskt påminner mera om den andra Stjärnornas krig–trilogin. Det är snyggt men kliniskt och töntigt på ett sätt som inte känns det minsta inbjudande.

Krister Uggeldahl