"Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?"

Han misslyckas spektakulärt med nästan allt. Skamlöst lämpar han över ansvaret för hela familjen på sin tonåriga dotter Malin. Och ändå är den tafatta Melker Melkersson på Saltkråkan personifikationen av den nordiska stadsbons envisa sommardröm. Det bor en liten Melker i alla som någon gång kämpat med en utombordare, ett getingbo eller en spis som ryker in.

Det lyser i den 50-åriga Melker Melkerssons ögon när turbåten närmar sig ön Saltkråkan i det yttersta havsbandet. Regnet må ösa ner, men ingen väta i världen ska hindra Melker från att ta sin familj till det nya sommarparadiset. Inte ens den väta som regnar in i Snickargården, det fallfärdiga trähuset som Melker impulshyrt utan att någonsin ta en titt på det.

För Melker är ett stort barn, ännu mer pojkaktig än sina söner Johan, Niklas och den lillgamla Pelle, alla småkryps hjärtevän. Det finns inte längre någon mamma i familjen, vilket gör storasyster Malin till allas mamma, inte minst sin fars.

Det är den starka och vuxna Malin som är familjen Melkerssons nav, kittet som håller den ihop. Och hon får stå i, för Stockholmsfamiljens möte med skärgårdslivet löper allt annat än friktionsfritt.

Melker och hans barn blir genast något av ett nummer bland öborna då Melker ska elda i den gamla järnspisen i Snickargården. Röken väller in och en frustrerad Melker ger sig ut på en vådlig klättring upp på takåsen för att fiska ut en död uggla som man misstänker täpper till skorstenen. Men när öbon Märta Grankvist dyker upp framgår det snabbt att problemet inte är ugglekadaver, utan spjället: Melker hade glömt att dra ut det.

Det här är bara försmak. Den företagsamma Melker, oförlikneligt gestaltad på film av Torsten Lilliecrona, ger sig i kast med en hel serie praktiska projekt, alla avsedda att öka trivseln för sin familj. Han betraktar sig som en händig karl, och när han bestämt sig för att göra någonting går han alltid "all in".

Men stadsbon Melker, författare till yrket, har inte bara tummen mitt i handen. Han kastar sig handlöst från det ena haveriet till det andra. Melkers sinnrika, hemliga vattenränna orsakar översvämning i köket. Gång på gång dänger han sig i tummen med hammaren och blir stucken av getingar. Han sprutmålar sig själv i ansiktet och går rakt in i ett träd.

Någon fisk lyckas Melker inte fånga, fastän han skryter med att han "bara behöver vissla på abborrarna". Och när han ska tillreda abborrarna som hans söner dragit upp öser han i så mycket salt att fisken blir oätlig.

Rödbrusig och svettig kämpar han med en snurra som inte vill starta. För att inte tala om alla de gånger han ramlar i sjön med kläderna på, till barnens omåttliga förtjusning.

Eftersom Melker sätter hela sin själ i allt han gör blir han stundvis alldeles förkrossad av de försmädliga motgångarna:

"Jag kan inte göra nånting ordentligt, allt bara misslyckas. Jag skriver nog dåliga böcker också, det förstår jag nu, jo, säg inte emot mig, det gör jag! Stackars barn, ni har en värdelös far!"

Och det är barnen, med Malin i spetsen, som varje gång får försöka övertyga Melker om motsatsen. Barnen Melkersson är sammansvurna i sin strävan att deras pappa inte ska få bli besviken. Malin kommer rentav i hemlighet överens med köpmannen Nisse Grankvist om att denne inte ska sälja Melker några farliga verktyg.

Det barfota skärgårdsbarnet Tjorven, flankerad av Båtsman och den finurliga, tandlösa lilla Stina, studerar intresserat Melkers kavalkad av missöden. Pillemariskt, men helt renons på elakhet, levererar Tjorven sina bevingade analyser av läget:

"Du har inte den rätta knycken, farbror Melker".

"Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?"

Mellan Tjorven och Melker uppstår snabbt en uppriktig vänskap. I och med att Melker behöver hjälp med många saker kommer han också ofta i kontakt med de andra öborna, som alla småningom drar samma slutsats: den klumpiga stockholmaren är i grunden en hygglig prick.

Till och med den ordkarga gubben Söderman, Stinas morfar, som annars inte är så pigg på sommargäster, måste tillstå:

"Den där Melkersson, han är inte riktigt klok, men det är egentligen det enda jag har imot'en."

Farbror Melker har ingen vidare fiskelycka. Bild: Arkiv/TT/SVT/SF

Perspektivet i Astrid Lindgrens bok om familjen Melkersson på Saltkråkan är Malins, men själva berättelsen är barnens. Och därför är farbror Melker bokens viktigaste figur. Det som driver Melker är en obändig vilja att ge sina moderlösa barn den typ av barndomssomrar han själv en gång haft, på ett varaktigt ställe där barnen kan rota sig.

"Och han såg sig omkring med glada blå ögon. Han såg allt det som var honom kärt, dessa bleka vatten, dessa öar och holmar, dessa gråa skär."

Det är den nordiska drömmen om barndomssommaren som en ocean av obruten tid i skärgården, full av äventyr och upptäcktsfärder, som Melker vill återskapa för sina barn, trots sina knappa inkomster.

Melker upplever ofta att han misslyckats med det här, eftersom så mycket går galet. Han ser inte att det är precis tvärtom. Det är uttryckligen de tokiga förvecklingarna som skapar väven av kontakt, vänskap och förtrolighet mellan familjen Melkersson och öborna, som bygger de berättelser om Snickargården som lämnar bestående spår i hans närmastes minnen.

Vad är egentligen ett sommarställe utan anekdoter om retfulla småsaker som gått galet nu och då? Någon som kört båten med ankaret släpande i bottnen, någon annan som skulle hoppa i ekan just då den gled ut från bryggan. I min egen släkt har det rentav hänt att vuxna "fallit i sjön" med flit för att glädja barnen – med stor framgång. Det ska jag också göra om jag får barn.

Melkers svaghet är hans styrka, tafattheten hans trumf. Det viktiga för Saltkråkans barn är inte att det finns pengar och bekvämlighet eller att allting går som en dans. Det väsentliga är att Melker hela tiden är där, hundra procent närvarande, välvillig och fumlig, irritabel och lättrörd, fantasifull och godtrogen.

Därför sluter hela Saltkråkan som en man upp bakom Melker när katastrofen hotar, när direktör Karlberg vill köpa Snickargården, vräka familjen Melkersson och ersätta det gamla, solvarma torpet med en trendig bungalow. Det svartnar för Melker.

"Och jag som har velat ge er så mycket, det har jag, Malin, jag har velat ge er allt som är vackert och roligt och underbart här i livet" ... Hans röst bröts och han kunde inte fortsätta.

"Men det har du ju gjort, pappa. Vi har fått allt som är vackert och roligt och underbart här i livet. Av dej, bara av dej! Och du har brytt dig om oss, det är det enda som verkligen betyder någonting."

Men att vara klantig med hammare och motorer betyder inte alls att man saknar mod och handlingskraft när det gäller. Melker är redo att göra vad som helst för att rädda Snickargården och sina barns somrar. Och mitt i sin förtvivlan får han ett oväntat samtal om ett stipendium som nätt och jämnt kunde räcka till för att köpa Snickargården framför näsan på den korpulenta direktören och hans dryga dotter.

Kanske, kanske, om Melker bara inte är för sent ute. Igen.

"Spring, Melker, sa Nisse Grankvist. Spring!"

Och Melker springer.

SERIE

Familjen först och främst

Man kan välja sina vänner, men inte lika gärna sin familj, och alldeles särskilt inte sina gener. Kulturens sommarserie undersöker familjerna, sådan som de framträder i litteraturen: stora och små, traditionella och normbrytande, harmoniska och dysfunktionella.

I dag: Familjeidyllen och storheten i Melkers klantighet i Astrid Lindgrens barnbok Vi på Saltkråkan (1964).

Tidigare i serien: Åsa Mobergs självbiografiska bok Livet (5.7), Jean-Marie Gustave Le Clézios självbiografiska bok Afrikanen (12.7), Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam (19.7).

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00