Stora känslor i det lilla formatet

Sebastian Fagerlunds kammarmusik under en period på sex år har samlats ihop på ett album. Bild: Richard Nordgren/HBL-Arkiv

Albumet Oceano samlar Sebastian Fagerlunds kammarmusik mellan åren 2007 och 2013. Det är lyssnarvänlig musik utan att det blir för banalt.

Klassiskt

Oceano. Kammarmusik av Sebastian Fagerlund. Meta4 (Antti Tikkanen, Minna Pensola, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Tomas Djupsjöbacka, cello), Christoffer Sundqvist, klarinett, Paavali Jumppanen, piano, Hervé Joulain, valthorn. (BIS)

Sebastian Fagerlund (f. 1972) är en orkesterns man och i orkestermusiken kommer hans uttrycksförmåga bäst till sin rätt. Vilket givetvis inte betyder att inte även, exempelvis, kammarmusiken vore ett viktigt spår i hans skapande.

De facto är den inte sällan intimt förknippad med de vid samma tid tillkomna orkesterverken så att de kammarmusikaliska alstren bär embryona till orkesterstyckena inom sig eller, tvärtom, så att de fungerar som satelliter kring orkesterverken.

Så till exempel i den 2010 komponerade Fuel, spånor från Ignite-verkstaden, med underrubriken sex miniatyrer för klarinett, cello och piano. Och vilka spånor. Varje miniatyr – de längsta drygt två minuter, de kortaste kring fyrtio sekunder – är en avrundad helhet, en kompakt värld i sig som ändå utgör en oumbärlig del av något större.

Rytmiken är en central parameter i Fagerlunds estetik och vi stöter på uppmaningar som "molto ritmico e meccanico" eller, som i första satsen av den för Christoffer Sundqvist skrivna sonaten för klarinett och piano (2010), "meccanico con forza". Ett starkt stycke, där den långsamma mellansatsen, som så ofta hos Fagerlund, utgör verkets emotionella och materialmässiga motor.

Maritima metaforer

Den färska BIS-skivan med Fagerlunds kammarmusik samlar verk från 2007 till 2013, och den tvåsatsiga stråktrion Oceano (2011) är ett på många sätt optimalt titelstycke. Här antar det maritima elementet såväl metaforiska som konkret musikaliska former och de levantiska färgningar som virvlar förbi är ett typiskt exempel på Fagerlunds stilistiska öppenhet.

Jag kommer på mig själv med att äska en tredje sats till trion, vilket är en illusion eftersom det till öppningen anknytande slutet avrundar en nära nog perfekt bågform. Den ensatsiga Transient Light för horn, violin, cello och piano (2013) är, liksom Oceano, inte mycket längre än tio minuter, men även här får Fagerlund allt det väsentliga sagt, samtidigt som den krävande valthornsstämman skvallrar om det för Fagerlund allt viktigare melodiska elementet.

Den fyra minuter långa Scherzic för altviolin och cello (2008) är en härligt rivig bagatell, medan tre av den första stråkkvartettens (Verso l'interno, 2007) sex satser föga överraskande är benämnda "Danza". Även här är det dock den långsamma satsen, Canto, som är verkets hjärta och dramaturgin fungerar överlag ypperligt.

Liksom i orkestermusiken är Fagerlund i sin kammarmusik lyssnarvänlig utan att för den skull slänga sig banal. Det bjuds alltid på ett välkommet tuggmotstånd, som inte minst i dessa lysande tolkningar fick sina maximalt kärnfulla gestaltningar. Jag väntar redan med iver på uppföljningen med kammarmusiken efter 2013.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning