Stora barn av den lilla världen

"De ville vara fria. De ville vara barn," skriver Linn Ullmann om sina berömda föräldrar. De ville alltid bort, och hem, och bort.

Linn Ullmann: De urolige

Forlaget Oktober 2015

Det har alltid varit ett stort nöje för mig att läsa den norska författaren Linns Ullmans romaner. Från den fantastiska debuten 1998 med Før du sovner, som ledde till ett internationellt genombrott, till Det dyrbare, 2012, har hon skrivit originella romaner om ensamhet och kärlek, som det kan vara svårt at lägga ifrån sig. Men mitt problem har alltid varit att jag efter att ha läst dem har haft svårt at komma ihåg vad de egentligen handlade om.

Det problemet hade jag emellertid inte med hennes nya roman, De urolige, som är nominerad för Nordiska rådets litteraturpris. I den går hon för första gången helt inpå det självbiografiska, som i de tidigare romanerna kommit allt närmare. Och resultatet är en roman som det är omöjligt att glömma, och som utgör höjdpunkten i Ullman författarskap hittills.

På pärmen av boken finns ett foto av Linn Ullmann som barn tillsammans med sin far, regissören Ingmar Bergman. Man kunde få intrycket att Ullmann företagit sig att skriva historien om sitt förhållande till sin berömda pappa. Men det är långtifrån sanningen. Trots att vi får läsa om hur hon tillbringar somrarna hos fadern på Fårö, och om tiden kring hans död 2007, är det inget nostalgiskt över De urolige. Faderns neurotiska fasthållande vid rutiner och punktlighet gör att Ullmann aldrig kommer honom helt nära.

Inspelade samtal

Romanens utgångspunkt är en rad samtal med sin far som Ullmann spelade in kort före hans död 2007. I flera år vägrade hon sedan att lyssna på inspelningarna, där den världsberömda regissören framstår som gammal, skröplig och tidvis osammanhängande. Men det är dessa inspelningar som utgör den röda tråden i romanen, där vi också får ta del av barndomen med modern, skådespelerskan Liv Ullmann, som brukade lämna sin dotter med i en barnflickas vård i veckor, medan hon själv reste världen runt för att spela in filmer. Minnesbilderna kontrasteras genom hela romanen med nuet och Ullmanns förhållande till sina egna barn och till en man som blir förälskad i och inleder ett förhållande med en annan kvinna.

Det är med andra ord starka saker, som i Ullmanns grepp avhandlas helt osentimentalt. Blicken på de två världsberömda föräldrarna är kritisk och hård, men aldrig fördömande. Som till exempel då hon beskriver båda sin föräldrar som barn:

"De ville være frie. De ville være barn. De snakket om frihet og kunst, men kom løpende tilbake til tryggheten hver gang det ukjente ble for mye. De var barn av den lille verden. Moren og faren min ville være bortkomne sønner, begge to, og når festen var over, ville de hjem. Eller bort. Eller hjem. Eller bort. Den bortkomne sønnen er den mest elskede."

Av de många inklippta minnesbilderna som boken består av, är det särskilt en som sticker ut oc som Ullmann återvänder till gång på gång. Det är historien om hur hon som 12-åring än en gång flyttade till USA med sin mor, som lämnade henne där med barnflickan för att själv resa ut i världen. Före avresan hade modern i alla fall berättat att hon skulle träffa fadern, som på den tiden bodde i München.

"Jag vill ha en bild av oss tre tillsammans"

Den 12-åriga flickan besluter sig för att resa ensam till München, eftersom hon inte kan minnas att hon någon varit tillsammans med sina båda föräldrar samtidigt:

"Hvis jeg kommer meg til München, og inn i et rom der både mamma og pappa er, skal jeg be noen ta et bilde av oss. Jeg vil eie et bilde av oss tre sammen. Jeg vil være der når min dag og min natt skal møtes."

Planen lyckas och hon kommer i väg till München, där hon är så nervös att hon nyser så fort hon får syn på sin far. Det resulterar i att han inte vill krama om henne, eftersom han är övertygad om att hon är förkyld. Om någon bild av de tre tillsammans någonsin blev tagen får vi aldrig veta.

De urolige är på ytan en roman som handlar om Linn Ullmanns förhållande till sina berömda föräldrar. Men mest av allt är den en roman om hur svårt det är att bli äldre och förlika sig med den man är. Den är fängslande, den är poetisk, osentimental, ambitiös och stilig. Den visar, helt i linje med den autofiktion som dominerat nordisk litteratur de senaste åren, hur det självbiografiska kan fungera förlösande. Nu har den gjort Linn Ullmann till en ännu bättre romanförfattare än hon redan var.

Recensionen övers. från danskan av Pia Ingström. Ullmanns NR-nominerade roman utges i höst på svenska som De oroliga. Hennes tidigare romaner har översatts till svenska och nyutges i pocket i november (Bonniers).

Claus Elholm Andersen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00