Stor intervju med Hélène Cixous – kvinnan bakom écriture féminine

Bild: Wilfred Hildonen

Ondskan är beständig, men du hittar hela tiden underbara människor. Författaren Oscar Rossi har mött den franska feministen och författaren Hélène Cixous i ett samtal.

Hélène Cixous är en av dessa människor som verkar vara allt och ha gjort allt: feministen, filosofen, föreläsaren Cixous – Cixous pionjären, poeten, professorn. Därtill: initiativtagaren Cixous, som vid 32 års ålder, i sviterna av studentkravallerna i Frankrike, grundade det experimentella och radikala universitetet Paris-VIII, ett lärosäte som kom att bli det första i Europa att bedriva feministisk forskning.

Eller teoretikern Cixous som i essän Medusas skratt (1975) myntade begreppet Écriture féminine – den "kvinnliga skriften" – en teori och estetik som vänder sig mot det manliga språket som koloniserar kvinnan som "en annan".

Och vidare privatpersonen Cixous: den tidigt faderlösa judiska kvinnan från Algeriet med tyskjudisk mor och franskjudisk pappa; främlingen, som kom att spela en central roll i utvecklingen av det moderna Frankrikes litteratur och språk.

Vad återstår således att fråga en snart 80-årig europeisk intellektuell som under ett halvt sekel på den franska kulturoffentlighetens parnass hört alla frågor förut?

Svaret på den frågan fann jag i antologin White Ink: Interviews on sex, text and politics (Routledge 2008), där Cixous karakteriserar sina intervjusvar som en form av "muntligt skrivande" – en "enklare och tunnare form av skrift".

I den franska ambassadörens residens invid Karlaplan i Stockholm, under strålarna från en skör höstsol, frågar jag henne om hon kommer ihåg sin egen definition; jag hoppas på att upphöja intervjusituationen till en skrivakt.

Cixous svarar rakt och vänligt, hon skrattar – hon skrattar ofta – men svarar nej. Hon tillägger att om hon gett ett sådant svar måste hon under den intervjun ha varit "in a gentle mood". En "kärvänlig stämning" som, uppenbarligen, inte infinner sig per automatik. Cixous är på sin vakt.

– Vanligtvis anser jag att intervjuer är farliga åtaganden, fulla av snaror. En intervju involverar tolkning, reduktion et cetera – det sagda måste kokas ned. Jag är ytterst misstänksam mot hela grejen, men det är något vi måste leva med.

Jag berättar hur jag kvällen innan läst hennes essä La venue à l'écriture (Att komma till skriften) i engelsk översättning (hösten 2017 utkommer essän i Sara Gordans översättning till svenska på Modernista) och hur jag än en gång började läsa hennes text högt, eftersom jag upplever att hon skriver en munnens och inte ögats litteratur. Jag frågar Cixous om hon, för att greppa textens ljudlighet, läser högt det hon håller på att skriva.

– Det är en bra fråga, men får jag poängtera att ni läste texten på engelska. Jag har inte skrivit den på engelska.

Men när jag föreslår att en god och sann översättning förmedlar poesin, håller Cixous med – delvis: "något" av det musikaliska, "det viktigaste i en text", finns kvar. Men nej, hon läser inte sina egna texter högt.

Cixous säger inte ja för att spela med. Samtidigt framstår nejen inte som avvisande eller defensiva. Men när jag föreslår att hennes litteratur är poesi – till skillnad från "prosa" eller "romaner" eller "essäer" – svarar hon med ett bestämt bifall. Cixous lutar sig framåt i soffan.

Således håller jag fast vid poesin. Jag läser upp ett citat från essän Le dernier tableau ou le portrait de Dieu (Den sista tavlan eller guds porträtt): "Jag kallar 'poet' vem som helst som ger sig ut på denna stig, i sökandet efter vad jag kallar för den andra oskulden, den som kommer efter vetandet, den som inte längre vet, den som vet att inte veta."

Ser ni denna strävan att komma bortom simpla begreppskonstruktioner som det centrala uppdraget i er poetiska praxis?

– Ja, självklart. Begreppet "den andra oskulden" – här står jag i tacksamhetsskuld till Heinrich von Kleist – är inte en fråga om att inte vilja veta och inte ha kunskap. Men poesin är, på ett säreget sätt, samtidigt ett djupt "vetande" som strävar efter att greppa efter det som flyr undan, platsen där betydelseförskjutningarna ligger på lur.

Men samtidigt som poesin enligt Cixous alltid är en strävan mot ett "bortom", betyder det inte att poeten som tänkare inte upplever stunder av upplysning.

– Det är detta som är det dyrbara i skrivandet – och det har vi lärt oss av Rimbaud: plötsligt uppstår en uppenbarelse, men den varar inte. Den kan inte vara. Om den varar går den förlorad.

Denna tankens flyktighet är ett återkommande tema för Cixous. I intervjuantologin White ink säger hon att hon i sitt skrivande "kastat av sig behovet av en narrativ struktur" och att skillnaden mellan filosofi och litteratur är att filosofin "strävar efter att mönstra ombord på ett ämne, segla från en hamn till en annan", medan hon själv är tämligen "tillfreds med att vara på drift".

Cixous bekräftar att detta drivande är helt essentiellt för henne.

– Det är ett sätt att förbli levande, att kunna vara mottaglig för en förundran. Som barnen, som aldrig slutar fråga. Det kommer ett tillfälle när människan slutar fråga. Det kallas för att bli vuxen – att klara sig utan alla dessa frågor.

För att precisera frågar jag om hon anser att skrivandet således föregår tänkandet – att skrivandet skapar uppenbarelser som en aldrig hade kommit att tänka på om de inte råkat uppstå på pappret. Cixous håller med och tillägger att samtidigt som skriften måste tänka, vet vi inte vad "tänka" är.

– Att tänka är inte matematiskt, även om det fordras en systematik. Men en stor del av det vi kallar för att tänka är drömmar och fantasier. Att föreställa sig något som ännu inte har formulerats och stabiliserats. Det är efterforskning – och om det är fråga om sant tänkande ifrågasätter det sig självt.

Cixous stannar upp i tanken, skrattar igen. Inte humoristens bullriga munterhet, snarast kan det beskrivas som en inandning, en identifikation av en intellektuellt intressant tankekoppling.

– För övrigt tänker ju poeter i kaotiska och stormiga banor.

Förutom att i litteraturen vara dessa stormiga banors nedtecknare har Cixous ägnat sitt yrkesliv särskilt åt den politiska emancipationen av kvinnan från samhällets och språkets patriarkala strukturer. På frågan om det manliga tänkandet förändrats under decennierna sedan hon myntade begreppet Écriture féminine säger hon att det inte är möjligt att besvara den ännu – men "att det kanske om femtio år finns ett perspektiv på dessa frågor".

– Men visst har det blivit ett aktuellt tema, fortsätter Cixous skrattande.

– Jag har manliga vänner som skriver på ett sätt som jag uppfattar som poetiskt – men de är väldigt få. Men samtidigt tycker jag inte att alla ska skriva på detta sätt. Jag är öppen för allt slags skrivande, även fallisk litteratur, så länge jag inte är tvungen att läsa eller imitera det, vara en tjänare till detta sätt att skriva.

Trots att det är feministen Cixous som blivit mest uppmärksammad, säger hon sig vilja kämpa mot all form av utanförskap – av vilka hon i egenskap av algerisk jude bär flera former inom sig. Sitt egna politiska uppvaknande, sitt livs "urscen" i födelsestaden Oran (i Algeriet), säger hon sig kunna datera "exakt".

I staden fanns en vacker park – "som paradiset mitt i det torra landskapet" – som enbart militären och deras familj hade tillgång till. När kriget bröt ut 1939 och hennes far kallades in, fick också den lilla Hélène, då inte ens tre år gammal, tillgång till parken.

– Så jag gick in, det var underbart. Men väl inne insåg jag att jag ändå inte var inne: i parken fanns många andra officersbarn, men ingen ville prata med mig. Jag förstod att de var upptagna med frimärken och jag sa att hemma hos oss finns det massor med frimärken. Då svarade en av de äldre flickorna att jag var en lögnare. Hon sa: "Alla judar är lögnare." Fram till den stunden visste jag inte vad det var att vara jude. Men där blev sakernas tillstånd tydligt på några få sekunder.

Cixous berättar att hon fortfarande kan känna indignationen över uteslutningens mekanismer.

– Detta var mitt livs första filosofiska dilemma: när jag den dagen gick långsamt hem tänkte jag att om jag tar med mig frimärken till de andra barnen i trädgården blir jag en slav för dem som förolämpar mig. Och om jag inte tar med mig frimärken bevisar jag att alla judar är lögnare. Nej, detta var situation jag inte kunde lösa.

Cixous lärde sig hur utanförskapets gränser manifesterar sig i både synliga och osynliga murar: i enlighet med Vichyregimens judelagar uteslöts hennes pappa från militären och själv fick hon inte fortsätta i skolan. Trädgården stängdes åter.

I essän Att komma till skriften skriver Cixous om dessa murars inverkan: "Det finns så många gränser och så många murar, och innanför dessa murar: flera murar." Skrivandet blev ett "seende med slutna ögon".

Men innan skrivandet kom läsandet. Under intervjun kallar hon böckerna för ett sätt att inte förbli en "förnedrad fånge". Böckerna blev en stege med vilken hon kunde klättra upp på murarna och blicka över dem.

Är det litteraturens ansvar att öppna dörrar i muren, eller åtminstone tagga dem med graffiti och skriva "här borde finnas en dörr"?

– Du har rätt, så är det! De som läser ingår i en gemenskap. Hela världen kan läsa, läsandet är frihetens nyckel. Mitt seminarium handlar uteslutande om just läsning.

Men vissa författare säger att författaren och litteraturen inte bör ha några andra hänsynstaganden än sin egen existens.

– Nej, jag håller inte med. Det är klart att skrivandet inte ska ha ett "program", men samtidigt har litteraturen ett ansvar. Och samtidigt är den inte en armé som en kan befalla över: det går inte att tvinga den till att göra si eller så, att befalla den att öppna det ena eller andra som fängslar oss. Men varje konstverk är ett vittne, en förebild, ett sätt att signalera att det alltid finns en annan möjlighet.

Och finns det, enligt Cixous, en möjlighet att männens förhållande till könsroller förändras på ett grundläggande samhälleligt plan? Jag hänvisar till den i västvärlden uppenbara backlashen mot feminismen, något som blivit skrämmande aktuellt i fallet Trump.

– Vilket han applåderas för!

Även av många kvinnor.

– Så har det alltid varit: kvinnor är inte kvinnors vänner. För annars hade historien förändrats redan för länge sedan. Dessa kvinnor imiterar män och hatar andra kvinnor. Häri ligger grunden för misogyni. Samtidigt är backlashen inskriven i alla förändringsprocesser; inget har någonsin uppnåtts utan en backlash. Direkt när en svart man blev framröstad som president i USA fick afroamerikanerna det sämre än på länge.

Cixous säger också att hon ser paralleller mellan dagens populistiska rörelser och trettiotalets splittring och hat mot allt det annorlunda och främmande.

– Jag känner igen samma känslor som då jag var barn. Jag är inte förvånad: ondskan är beständig, den visar bara upp sig med olika masker.

Drar inte detta skam över den hegelianska tanken om ständigt bättre synteser, att världen ständigt skulle röra sig mot sin perfektion?

– Men samtidigt är det fint att någon kunnat tänka denna tanke. Det är en del av civilisationens process. Något blir daterat …

Cixous blåser ut luft och fladdrar med handen.

– Det var exakt det samma när jag blev involverad i kvinnofrågorna. Jag tyckte att det var horribelt att det skulle innebära slutet för mig, eftersom frågan aldrig, aldrig, aldrig skulle komma till en lösning. Så jag tänkte att jag skulle vara tvungen att fram till min dödsdag hålla på med en och samma problematik – en otroligt långtråkig tanke.

Enligt Cixous kommer det att ta 500 eller 1 000 år – om världen består – för sakernas tillstånd att verkligen förändras.

– Och samtidigt måste vi bara gå vidare. Men på individplanet är det naturligtvis annorlunda. Hela tiden hittar du underbara människor och det är det du får leva för.

Men är detta ändå inte en blek framtidsutsikt för människan?

– Nej, nej, vi måste älska individerna.

Född: 1937 i Oran, Algeriet, modern var tysk, fadern fransk jude.

Liv: Flyttade till Frankrike 1955, grundade Université Paris-VIII 1969, dit hon anknöt tänkare som Jean-François Lyotard, Michel Foucault, Gilles Deleuze, Jacques Lacan.

Känd för: Myntade 1975 begreppet Écriture féminine, den ”kvinnliga skriften”.

Verk i svensk översättning: Inuti (roman, Modernista), Medusas skratt (essä, Modernista), En riktig trädgård (novell, Ariel förlag), Bilder av Dora (drama, Atrium förlag).

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning