Stilla dagar i Tanger – en stadsvandring i sällskap av Tahar Ben Jelloun

I medinans trånga labyrint doftar det av sockrat mintte och parfymer gjorda på örtextrakt och arganolja. Raimusiken flödar och de marockanska ungdomarna verkar inte längta till Spanien. Inga judiska silversmeder finns numera vid Rue es Siaghine, men under sin vandring genom gränderna har författaren Marianne Backlén sällskap av huvudpersonen i Tahar Ben Jellouns roman Stilla dagar i Tanger.

Efter min vistelse på Culture Vultures konstnärsresidens i Sefrou, innan jag tog färjan över Gibraltarsundet, tillbaka till Spanien, tillbaka till Fästning Europa, tillbringade jag igen några dagar i Tanger. Den här gången upplevde jag att jag blev lite mera bekant med staden, också med den nyare delen, Ville Nouvelle, och lärde mig att röra mig på egen hand i den gamla stadsdelen, medinan, utan att gå vilse.

Författaren Tahar Ben Jelloun skriver i sin kortroman Jour de Silence à Tanger (1990), på svenska Stilla dagar i Tanger, om Tanger som "Staden vid sundet, där vinden, lättjan och otacksamheten härskar". Jag läste romanen för många år sedan i Annikki Sunis fina finska översättning, Tyyntä Tangerissa. Omslagsbilden till den finska upplagan är dock helt missvisande: en man i djellaba och turban sitter i ett ökenlandskap, omgiven av sanddyner. Bilden hade etsat sig i mitt sinne, för innan jag anlände till Marocko trodde jag att Tanger var omgivet av sanddyner, att Sahara sträckte sig så långt norrut att jag skulle få se kameler i utkanten av staden, som en bekräftelse på alla våra klichéartade uppfattningar om Nordafrika.

Jag mindes egentligen ingenting av Ben Jellouns roman, men när jag i år läste den på nytt gjorde den ett mycket starkare intryck, antagligen för att jag själv hunnit bli äldre. För det är just åldrandet som är bokens tema: en gammal man i Tanger, skräddare och handlare till yrket, blickar tillbaka på sitt liv. "Ålderdomen är ett misstag, ett missförstånd mellan kropp och sinne, mellan kropp och tid."

Mannen är sjuk och trött, bitter och besviken på livet. En kverulant? En kultiverad, opraktisk 80-åring, som tycker om att filosofera. Vattenkranen läcker, kylskåpet går sönder, fönsterkarmarna möglar, väggarna har sprickor, på samma sätt som allt annat verkar vittra bort omkring honom. Hans bästa vänner har dött, affärspartnerna har övergett honom (eller flyttat till Casablanca, Marockos affärscentrum), barnen är otacksamma, de fagra unga kvinnorna bryr sig inte mera om honom, sin hustru har han aldrig kallat vid förnamn ...

Berberstaden Sefrou omnämns i förbifarten och i ett annat sammanhang tänker den gamle mannen så här: "Hos judarna fann jag godhet och generositet, inte hos mina släktingar." Han har köpt huset i Tangers medina av rabbinen. Mannens goda vän Moché har gjort ett försök att utvandra till Israel i juni 1967, men stannade i Gibraltar, i väntan på att kriget mellan judarna och araberna skulle ta slut. Senare berättar Moshé "hur illa det hade gått för hans släktingar och vänner, som lämnade allt och flyttade till Israel, bara för att bli väldigt besvikna på det utlovade paradiset".

Stilla dagar i Tanger är en ganska hjärtskärande berättelse, skriven på ett återhållsamt språk med en stor dos av ironi och ilska. "Han är en rasande man som anser sig vara kultiverad och aldrig hittar en värdig motståndare."

Bild: Marianne Backlén

* * *

Under mitt första besök i Tanger, strax före vistelsen i Sefrou i närheten av staden Fez i Marockos inland, upplevde jag medinan som en rätt krävande miljö, ett enda virrvarr av smala gränder. De äldre männen, som sitter framför affärerna försjunkna i sina tankar, eller vandrar långsamt omkring i gränderna med händerna bakom ryggen, för tankarna till mannen i Ben Jellouns bok. Jag rörde mig tillsammans med riad-hotellets guide, som insisterade på att jag tittade in i matt- och kryddaffärer, där jag ceremoniellt blev bjuden på mintte medan den ena mattan efter den andra rullades fram och jag fick snusa på parfymer gjorda på örtextrakt och arganolja. Jag hann aldrig till de två ställena som jag allra mest ville besöka i Tanger: American Legation-museet med författaren och kompositören Paul Bowles rum, samt Café Hafa.

Bild: Marianne Backlén

Under mitt andra besök i Tanger bodde jag på hotell Ramada Encore, ganska långt ifrån medinan. Hotellet var onödigt fint, tyckte jag. Trots det kostade rummet bara 35 euro per dygn, till och med billigare än ett rum som man bokar via Airbnb. De traditionella riad-husen i de marockanska städernas gamla kvarter, ursprungligen storfamiljshem, är vackrare och personligare än de västerländska hotellkedjorna, som små palats. Men de kan kännas instängda med sina mörka innergårdar, visserligen med utsökta mosaikornament, sniderier och springbrunnar, divaner, Marrakeshlyktor, små bord med metallbrickor... Hemliga dörrar öppnas och stängs, smala ornamentprydda trappor leder upp till takterrassen. Hemmen var avsedda som trygga miljöer för husets kvinnor, som inte fick bli sedda av utomstående. Det känns absurt att riaderna i dag renoveras av trendiga västerländska designer och bebos av turister, bland dem unga kvinnor som kan komma och gå som de vill.

Mitt vackra gröna rum på residenset i Sefrou beboddes antagligen tidigare av en hel familj, kanske av ålderstigna farföräldrar, som hade svårt att röra sig i den smala trappan och därför fick ett rum på bottenvåningen. Svärdöttrarna härstammade kanske från en annan ort och fick lov att vänja sig vid den nya miljön, en dominant svärmor och svärfaderns elaka bröder ... Ett patriarkat, skildrat via gamlingen i Ben Jellouns bok.

Bild: Marianne Backlén

På Ramada Encore tittade jag in i hotellrestaurangen, men vände om, satte mig i en fåtölj i lobbyn med den knallröda väggen och porträttet av kung Mohammed VI. I gryningen vaknade jag och lyssnade spänt, van vid att höra dagens första böneutrop i Sefrous medina, men i den här delen av Tanger hördes enbart ett avlägset trafikbrus från den långa Avenue Mohammed VI. Några timmar senare vandrade jag i det bländande solskenet på strandpromenaden som löper parallellt med avenyn. Området hör till ett pågående byggnadsprojekt som förnyar infrastrukturen kring Tangerbukten, initierat av kungen. Därtill kommer Cité Mohammed VI Tanger Tech, ett omfattande investeringsprojekt med Kina som samarbetspartner.

Med stor kraft bröt vågorna i land, jag satte mig på en strandsten för att titta på havet. "Vinden viner, suverän och likgiltig", skriver Ben Jelloun. I Tanger möts två hav: Atlanten och Medelhavet. Fast egentligen är det ju Gibraltarsundet, bara Sundet i Ben Jellouns bok. Marockanska familjer satt i närheten av mig, en man fiskade, några pojkar vadade i vattnet med uppkavlade byxben.

Ett långt och stiligt ungt par gick förbi mig på stranden, de vida klädnaderna fladdrade i vinden. Mannen var klädd i helvitt, kvinnan i en helsvart abaya-dräkt. Man såg bara kvinnans ögon, eftersom hon bar niqab, ganska sällsynt i Marocko. Kanske kom paret från Qatar eller Saudiarabien? Heltäckande burkha är av säkerhetsskäl numera förbjuden i Marocko, som förespråkar en moderat uttolkning av islam.

Bild: Marianne Backlén

* * *

Jag fortsatte att vandra mot medinan, vars Stora moské och vita hus skymtade på en kulle bakom hamnen. Tanger är byggt på sju kullar, vilket för tankarna till Rom ... Nu verkade medinan, byggd av portugiserna på 1400-talet, inte fullt så kaotisk och förvirrande. Skolbarn flockades utanför en koranskola, pojkarna i långa vita skjortor, flickorna i mörkblåa klädnader och huvuddukar. Jag koncentrerade mig på att ta bilder av blåa hus och dörrar, kanske som kompensation för att ha missat den blåa staden Chefchaouen. Dit borde jag ha åkt buss från Fez, men staden låg lite åt fel håll, österut. Samma gällde Essaouira i söder, halvvägs mellan Casablanca och Agadir, för att inte tala om Marrakesh, som jag också missade. Té i Sahara, det inledande kapitlet i Paul Bowles roman Den skyddande himlen...

Utan att ha kollat på kartan (en karta hjälper en inte i medinan, i Fez består den av över 9 000 smala gränder) befann jag mig på Rue Kasbah, en trevlig gata med Street Art i turkos. Det var överraskande lång väg till utsiktskaféet Hafa, men Kasbah-stadsdelen är fridfull med kuperade gränder och vitkalkade hus. Här hade Paul Bowles sitt hem, vid Rue Sidi Bouknadel. Tahar Ben Jelloun har ända sedan 1970-talet riktat en svidande kritik mot Bowles och debatten fortsätter än i dag, i essäer av bland annat Brian T. Edwards, Mohamed Jouay och Pierre Boisson.

Café Hafa ligger i en klippsluttning med fin utsikt över havet. Ben Jelloun skrev i sin bok: "Vinden, det är vinden som är fienden. Den kommer från gluggen mellan Andalusiens södra spets och Afrikas norra spets". Jag satte mig på kaféets högsta terrass, där de flesta kunderna nöjde sig med ett glas hett och väldoftande, välsockrat mintte.

Flygplan på sina färder mellan de två kontinenterna tecknade slingor i skyn. Spaniens kust skymtade långt borta i diset. En grupp sydkoreaner satt på utsiktsterrassen och fotograferade varandra. Jag knäppte i smyg ett foto av tre olika kvinnor: en av dem satt barhuvad, en annan bar hijab, den tredje var försedd med en hatt som såg ut att vara design, Burberry. Världens alla kvinnor borde själva få bestämma hur de vill gå klädda och vilka slags huvudbonader och frisyrer de vill ha ...

Bild: Marianne Backlén

* * *

I romanen Partir, på svenska Till andra sidan havet (2006), skildrar Tahar Ben Jelloun marockanska ungdomar som sitter på Café Hafa och blickar längtansfullt mot Spaniens kust, bland dem den unga juristen Azil. Han inleder ett förhållande med en spansk homosexuell man. Men jag tror inte att ungdomarna som jag såg på kaféet längtade till Spanien. De satt där och njöt av de fina vyerna: det här var deras hem, inte Spanien och Europa. Och Tanger är nu för tiden en ganska fin och mångsidig stad för marockanska ungdomar, tror jag, trots den höga arbetslösheten. Kanske bara bra att stadens "internationella zon" avskaffades på 1950-talet, då de flesta utländska spioner och skurkar, smugglare, sexturister, knarkhandlare, skattesmitare och andra lurendrejare kastades ut ...

Från utsiktsplatsen tog jag mig igen in i medinans labyrint. Inga judiska silversmeder finns numera vid Rue es Siaghine i det forna mellah-kvarteret. Största delen av Marockos judiska befolkning utvandrade till Israel på 1960-talet. Berberkvinnor sitter på torggatorna och säljer grönsaker och stora gröna örtknippen. Deras stråhattar med granna ylletofsar för tankarna till Sydamerika... Fin raimusik flödade ur en musikaffär.

Efter en lång uppförsbacke kom jag fram till Grand Succo-skvären med Sidi Bouabid-moskén i fonden. Fontänen var ur bruk och endast män satt på parkbänkarna. Till Grand Socco ville också den skröplige gamlingen i Ben Jellouns roman ta sig: "Han skulle vilja gå ut, vandra genom staden, stanna till på soccon och köpa bröd, öppna sin butik och skära till djellabor i det stora rummet som är vitt av tyger."

Bild: Marianne Backlén

På Boulevard Pasteur, i korsningen av Place de France ligger Grand Café de Paris. Men det tidigare så legendariska kaféet, med klienter som Jean Genet, Tennessee Williams, Allen Ginsberg och William Burroughs, var i dag föga lockande, sunkigt och mörkt. På uteserveringen satt enbart män ... Dessutom omringades jag plötsligt av cirka tolvåriga pojkar, som tiggde pengar. De såg ut som pojkar som sniffar lim, jag fylldes av motstridiga känslor, jag ville göra någonting för att hjälpa dem, men vad? En av pojkarna blev verkligt närgången, han började dra i min väska samtidigt som han ropade någonting med befallande röst. 

Jag såg en vakt framför ett förvaltningshus och påpekade åt honom, både skrämd och lite skamsen, att jag stördes av pojkarna. Vakten röt till åt pojkarna, men snart flockades de igen omkring mig. När jag återvände till vakten frågade han var jag bodde, och tillade på sin tydliga, formella franska:

– Madame, kanske ni borde ta en taxi och återvända till ert hotell!

* * *

Vilket Madame gjorde. Tangers violetta skymning föll, jag åt mitt kvällsmål på en enkel pizzeria med en god liten förrätt och iste. Och följande morgon: frukost med oliver, dadlar och olika slags pannkakor med honung på den opersonliga hotellrestaurangen. Dags att säga au revoir till Tanger.

Ute på Sundet blåste det friskt och några spanska barn blev sjösjuka. Genom färjfönstrets vattenstänk fick jag syn på en liten fiskebåt som tappert plöjde bland de höga vågorna. Inga flyktingbåtar färdas i den här livligt trafikerade och välbevakade delen av Sundet, men allt flera afrikanska flyktingar försöker ta sig in i den spanska enklaven Ceuta och i år har allt flera av dem råkat i sjönöd utanför Marockos kust.

Tangers kullar och minareter försvann ur sikte, och efter bara en dryg halvtimme dök Punta de Tarifas fyr upp på den Iberiska halvöns sydligaste spets. Namnet Tarifa härstammar från berberkommendören Tarif ibn Malik, som 710 inledde den islamiska erövringen av Spanien ...  

En berättelse om en man som var gäckad av vinden, glömd av tiden och trotsad av döden.

Vinden från Öster, i en stad där Atlanten och Medelhavet möts, en stad av kullar på kullar, av legender, en gåta ingen kan fånga.

Bild: Marianne Backlén

Tahar Ben Jellouns roman Stilla dagar i Tanger är utgiven på svenska av Alfabeta 1990, i översättning av Mats Löfgren. På skribentens blogg Violetta skymningar finns flera inlägg om konstnärsresidenset i Sefrou, det judiska arvet i Marocko, Paul Bowles och beatpoeterna i Tanger.

Marianne Backlén

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33