Stilig balansgång mellan nytänk och indisk tradition

SÄREGEN KLANG. Sitarmästaren Anoushka Shankar balanserade skickligt mellan traditionellt och nyskapande under konserten i Festspelstältet.Bild: Vilma Timonen

En traditionsdoftande repertoar varvad med mer radikala tongångar fyllde Festspelstältet när Anoushka Shankar och hennes medmusiker intog scenen.

VÄRLDSMUSIK

Anoushka Shankar, Mark Elyahu.

Helsingfors festspel, festspelstältet 24.8.

Det gäller att välja sin väg skickligt, då man behärskar ett instrument med långvariga, starka traditioner och samtidigt vill göra musik för 2010-talet. Anoushka Shankar behärskar sitt instrument, indisk sitar, utmärkt väl – inte för inte är hon dotter och elev till musikhistoriens kanske mest legendariska sitarmusiker Ravi Shankar. Hon går dessutom en skicklig balansgång mellan mer traditionsdoftande repertoar och mer radikala tongångar. Senaste skivan Land of Gold kretsar speciellt kring dagens flyktingkris.

Nya skivan var också utgångspunkten för Anoushka Shankars stiliga konsert i Festspelstältet i onsdags. Medmusikerna fick glädjande mycket plats i den kammarmusikpräglade helheten.

Läcker sitarklang

Sitarens säregna klang kom till sin rätt, trots stunder då den påminde mer om elgitarr med rockiga riff. Förvånansvärt läcker var sitarklangen till exempel i långsamma glissandi fram och tillbaka över en ters, medan de andra instrumenten tog mer melodiska roller. Om det är något Shankar tydligt lämnat bort ur den indiska traditionen är det rytmiken, i stället för ett mångsidigt urval rytmcykler rör vi oss främst i groovig fyrtakt.

Den indiskt doftande melodiken fick blomma i hela ensemblen, utan att den fylldes ut med fläskiga ackordmassor. Sitaren förde flitigt en melodisk dialog med Sanjeev Shankar på det indiska blåsinstrumentet shehnai. Första gången shehnain klingade trodde jag det var en människoröst, så till den grad var bägge instrumenten sjungande och uttrycksfulla.

Österrikaren Manu Delago spelade slagverk och det suggestiva instrumentet hang (även kallad cupola). Kombinationen av rytmkaskader och melodiska inslag var förtrollande. Kvartetten kompletterades av britten Tom Mason på bas och piano, som hade den krävande uppgiften att komma med kompletterande melodier, ackordföljder och basgångar till musik som i stor utsträckning baserar sig på enbart melodins intensitet och slagkraft. Han klarade sin uppgift med glans.

Extra imponerad var jag över samspelet och den frid som präglade helheten. Ibland envisas musiker med att spela hela tiden, fylla bägaren med våld. Här tog musikerna emellanåt långa pauser och lyssnade verkligen till varandra, ständigt närvarande i helheten.

Kvällens inledande artist, israeliska Mark Elyahu var visserligen skicklig på stråkinstrumentet kamancheh och helheten var i och för sig vacker men också jämtjock. Man kan ju fråga sig varför man behöver både stränginstrumentet tar och gitarr i samma ensemble? Sounden täcker varandra och den enas melodiska kommentarer dränks i den andras ackord.

Personligen hade jag nog önskat mig en satsning på inhemsk musik här eller ens nordisk. Det finns så många fina musiker i närheten som är okända för den stora publiken, inte minst nyfinländare som inte hittar sin plats på vår rätt smala musikscen. Varför inte låta Festspelstältet vara ett skyltfönster för alla dessa?

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00