Stefan Lundberg: Blev jag en ny människa?

Bild: HBL

Det internationella pilgrimskontoret vaktas noga av securitas och Santiagos polisstation står alldels intill. Kontoret kan utgöra ett mål för terrorister, som inte har mycket till övers för katolska pilgrimsvandrare.

Jag presenterar mitt pilgrimspass med stämplar från vandrarhem och pensionat. De utgör beviset för att jag säkert gått hela vägen på egna ben och att jag är berättigad till compostelan, dokumentet där mitt namn står skrivet på latin.

Tjänstemannen ber mig kryssa för om jag gjort vandringen av religiösa, andliga eller sportsliga orsaker. Jag blir konfunderad. Inget av de skälen gäller för mig. Jag har vandrat av nyfikenhet.

Det mesta jag gör dikteras av den lasten.

Här måste det kompromissas. Det får bli ett kryss för andligt och ett för sportsligt.

Jag har redan fått frågan av många. "Hur har vandringen påverkat dig?"

Den kommer att ställas många gånger och jag har naturligtvis funderat på den själv de senaste dagarna.

Utgångspunkten är i alla fall att jag inte gått för att hitta mig själv eller fly från någonting. De orsakerna är inte helt ovanliga har jag sett den senaste månaden.

Kan en vandring verkligen förändra en människa? Alla som någonsin deltagit i en klassfest vet att den hyggliga och rejäla klasskamraten är den samma efter fyrtio år, precis som skitstöveln.

Egenskaperna kan eventuellt ha förstärkts, på gott och ont. Jag vill inte vara cynisk, men jag har inte hört om rollbyten i det fallet.

Trettiotvå dagar, av vilka de flesta i långa stycken bestått av vandring i ensamhet, kan i alla fall inte gå helt spårlöst förbi.

Man hinner tänka, ganska mycket. På vad som är viktigt, mindre viktigt och vad som helt saknar betydelse här i livet. När dagen är till sin ände kan man ha kommit fram till ganska överraskande slutsatser.

Några saker har jag fått lära mig på nytt. Som i det militära där människor från olika socialgrupper och orter tvingas inpå varandra, måste man på vandrarhem visa extra hänsyn och tolerans för att det ska fungera.

Det var minsann inte lätt i början – och det var inte alldeles lätt på slutet heller. Men det var en bra repetitionskurs.

Jag har också lärt mig den gamla läxan om att inte låta sig duperas av det första intrycket en människa ger. Den "sociala" och jovialiska figuren kan efter några dagar visa sig vara en självupptagen skrävlare medan den buttra, till synes inåtvända personen, visar sig vara den som bryr sig och på riktigt vill veta vad medmänniskorna tänker och tycker. Inte bara framhåller sig själv.

Jag märker också att jag smittats lite av den andlighet mina "vardagskatolska" vandringskamrater grips av när de gör korstecknet eller knäböjer i någon tusenårig helgedom längs vägen. Automatiken med vilken de doppar fingrarna i vigvattnet avslöjar traditioner som vandrat från generation till generation.

Meditativt. Klostrens stillhet bjuder till ett meditativt lugn. Bild: Stefan Lundberg

Mässan i den stora katedralen är en blandning av intimt skådespel och stor opera. En liten svartklädd nunna verkar leda inte bara sången och koreografin utan också prästernas ritualer. Mina bänkgrannar reser sig och faller på knä med jämna mellanrum. Jag nöjer mig förstnämnda. Plötsligt vänder sig bänkgrannen mot mig och önskar "frid vare med dig". Grannen framför sträcker fram handen och gör det samma. I min tur tillönskar jag bänkgrannen bakom mig och på vänstra sidan det samma.

Visst är det lite förbryllande för en protestant, vi brukar just inte röra vid varandra.

Katolicismen är mer kollektiv och tron verkar sitta djupare inom än hos oss. Och där har jag under resan fått vara med på ett litet hörn.

Men jag har inte blivit katolik och knappast har jag blivit vare sig en bättre eller sämre människa. Förhoppningsvis en lite lugnare.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning