Statsstöd, mångfald, medier

Två logiska krumsprång återkommer när företrädare för privata mediehus – till exempel HBL:s chefredaktör Susanna Landor (8.1) – diskuterar mediepolitik.

Dels vill privata – eller, som de ofta själva kallar sig, "oberoende" – medier ha mera statliga pengar i form av slopad moms, billigare postning, direkta statsstöd och så vidare.

Oberoende eller statsstödda, hur vill de ha det?

Dels ser Landor och hennes kolleger ofta snett på public service när till exempel Yle trampar in på "deras" tomt – som de privata beskriver den – genom att gratis tillhandahålla inte bara basnyheter utan också kommenterande och grävande journalistik. Där – brukar det heta från privat håll – borde rollen för public service "förtydligas", för att säkra mångfalden i medierna.

Då kan man undra hur ett monopol för den privata sektorn kan tolkas som "mångfald"?

Trygve Söderling Helsingfors

SVAR:

Trygve Söderling har rätt i att offentliga stöd till privata medier principiellt inte är oproblematiska. Men offentligt stöd till en flerfald av mottagare innebär ändå en mindre risk för att det journalistiska oberoendet urholkas än stöd till en enfald av mottagare.

För mindre medieaktörer är det tufft att hitta en lönsam affärsmodell och konkurrera på en marknad som är liten. På ett minoritetsspråk är den ännu mindre. Den centrala frågan är hur Yle och de privata medierna ska kunna betjäna publiken på bästa sätt, så att både public service och de kommersiella mediehusen kan hitta hållbara förutsättningar för att bära ett viktigt samhällsansvar och kunna erbjuda god journalistik även i fortsättningen.

Susanna Landor chefredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning