Statsman med blinda fläckar

Bild: XX

Martti Häikiös bok om P.E. Svinhufvud ger en god bild av Finlands politiska historia under 1900-talets första decennier.

Martti Häikiö: Suomen leijona. Svinhufvud itsenäisyysmiehenä.

Docendo, 2017.

Martti Häikiö är inte den första som skriver en biografi över Pehr Evind Svinhufvud (1866–1944), det självständiga Finlands första statsöverhuvud och tredje president. Einar W. Juvas Svinhufvud-biografi i två delar utkom 1957 och 1961. Juva skrev sitt verk vid en tid, då han enligt Häikiö var tvungen att skriva en del mellan raderna, särskilt i fråga om bilden av Mannerheim, som man ville skydda.

Detta kunde Häikiö ha utrett närmare. Att Mannerheim drev på en attack mot Petrograd 1919 och sympatiserade med Lapporörelsens och andras diktatursträvanden är numera välkänt, men var det kanske ännu inte på 1950-talet. Relationerna mellan Svinhufvud och Mannerheim var spända.

Pehr Evind Svinhufvud tillhörde en adlig släkt och blev student vid Svenska Normallyceum i Helsingfors trots att finskan var hans starkare språk. Liksom de flesta av Finlands presidenter var han jurist men han avlade också fil.kand.-examen med historia som huvudämne.

Kontraster och motstridigheter

Före självständigheten 1917 var Svinhufvud framför allt känd som principfast rättskämpe, vilket bland annat renderade honom en över tvåårig förvisning till Sibirien. I början av seklet tillhörde han de konstitutionella och var också medlem av Kagalen, en organisation för passivt motstånd mot förryskningssträvandena och olagligheterna.

Kagalen tog avstånd från våld och fördömde bland annat Eugen Schaumans mord på guvernören Nikolaj Bobrikov 1904 liksom mordet på prokuratorn Eliel Soisalon-Soininen, som utfördes av Lennart Hohenthal följande år.

Svinhufvud däremot godkände Schaumans dåd ("det borde bara ha skett tidigare") samt åtog sig att försvara Hohenthal i rätten. Efter inbördeskriget 15 maj 1918 benådades Hohenthal av senatens justitiedepartement, som konstaterade att hans dåd var en del av Finlands självständighetskamp.

Häikiö problematiserar inte den här kontrasten mellan de konstitutionellas principer och Svinhufvuds inställning.

Det fanns andra motstridigheter i Svinhufvuds politiska verksamhet. Hur kom det sig att Svinhufvud, som ännu i mars 1918 förklarade sig vara en övertygad republikan bara några månader senare var en övertygad monarkist?

En otillräcklig förklaring är att det var erfarenheterna av de rödas uppror, som motiverade en stark regeringsmakt. Ett starkare argument var att en tysk kung skulle garantera tyskt stöd i kampen mot Ryssland bland annat för att få Östkarelen införlivat med Finland.

De tyska trupperna inbjöds till Finland av sändebudet Edvard Hjelt utan att senaten visste om det. Men enligt Häikiö hade Hjelt flera gånger fått fullmakt av Svinhufvud, den första redan i augusti 1917 i "Finlands framtida regerings" (!) namn. Svinhufvud var då prokurator och inte ens senator.

Svaga punkter

Just relationen till Tyskland är den svaga punkten i Svinhufvuds politiska karriär. Han trodde på Tysklands hjälp mot Sovjetunionen också under andra världskriget. Vad han ansåg om Hitler och nationalsocialismen går Häikiö inte in på.

En annan blind fläck i Svinhufvuds politiska tänkande var socialisterna. Med socialisternas stöd hade han blivit enkammarlantdagens första talman 1907. Men hösten 1917 ändrades hans inställning, då han såg hur socialisterna sökte stöd hos den ryska militären i landet, konstaterar Häikiö.

Svårare att förstå är att han inte tycktes se någon större skillnad mellan de revolutionära kommunisterna och de socialdemokrater som under Väinö Tanners ledning accepterat de parlamentariska spelreglerna. Som president förklarade han att han aldrig kommer att låta socialdemokrater medverka i en regering.

Det kan ha varit en välsignelse för Finland att Svinhufvud inte blev omvald 1937. Allmänt har det ansetts att socialdemokraternas deltagande i A.K. Cajanders rödmylleregering bidrog till vinterkrigets enighet.

Demokrat?

Svinhufvuds främsta statsmannagärning var hans radiotal som stoppade den högerextremistiska Lapporörelsens Mäntsäläuppror 1932. Han gick då mot sina egna. Det var med Lapporörelsens aktiva stöd han blev statsminister 1930 och rörelsens hot mot elektorerna avgjorde att han blev president året därpå. Han såg kommunismen som en större fara än högerextremismen vid en tidpunkt då kommunisterna redan slagits till marken.

Var Svinhufvud en demokrat såsom Häikiö hävdar? Hans sympatier för Lapporörelsen och hans okritiska inställning till Nazityskland tyder inte på det. Bilden av Svinhufvud som laglighetsman grumlas också av att han som riksföreståndare i december 1918 beviljade de skyldiga till den vita terrorn åtalseftergift samtidigt som han benådade de lindrigast dömda röda. Häikiö noterar att åtalseftergiften senare kritiserats men går inte närmare in på frågan.

Självständighetsman

I bokens titel betecknar Häikiö Svinhufvud som självständighetsman och det kan inte förnekas att han var en central gestalt i självständighetsprocessen. Häikiö för ett intressant resonemang kring när självständigheten uppnåddes.

Den första självständighetsförklaringen var 7 november 1917, då senatens dåvarande ordförande E.N. Setälä konstaterade att den statliga förbindelsen mellan Finland och Ryssland avbrutits på grund av bolsjevikrevolutionen. 15 november beslöt lantdagen ta den högsta makten i sin hand. 4 december godkände Svinhufvuds senat en självständighetsförklaring.

Det beslut som lantdagen fattade 6 december 1917 var ingen självständighetsdeklaration utan en fullmakt att söka utländska makters erkännande av självständigheten, konstaterar Häikiö alldeles riktigt.

Häikiös bok ger en god bild av Finlands politiska historia under 1900-talets första decennier. Han har valt att skildra Svinhufvuds liv kronologiskt, vilket är en fungerande lösning.

Särskilt dramatisk är hans berättelse om hur Svinhufvud höll sig gömd på olika platser i Helsingfors vintern 1918, då de röda styrde i huvudstaden. Först efter nästan två månader kunde han ansluta sig till senaten i Vasa efter att ha tagit sig dit via Reval, Berlin, Sverige och Torneå.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning