Statham dansar med hajar

En tjugo meter lång jättehaj rör sig i oceanen, och den är hungrig.Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures

Megalodon är en renodlad B-film som vandrar omkring i en rafflande snygg A-filmssvid. Tyvärr är filmen inte tillräckligt kass för att verkligen sticka ut.

ACTION/ÄVENTYR

Megalodon

Regi: Jon Turteltaub. Manus: Dean Georgaris, Jon Hoeber, Erich Hoeber. Foto: Tom Stern. I rollerna: Jason Statham, Bingbing Li, Rainn Wilson, Ruby Rose.

På tal om populärkulturen och dess genomslagskraft torde Steven Spielbergs Hajen (1975) vara den främsta orsaken till att vithajen och dess kusiner är så fruktade. Annars är det ju sällan som firrarna i fråga ställer till med några värre hyss.

Poängen är att när Jon Turteltaub (While You Were Sleeping, National Treasure) återkommer till hajtematiken är det fråga om en renodlad B-film som förvisso vandrar omkring i en rafflande snygg A-filmssvid.

Den lämpar sig inte nödvändigtvis för Jason Statham som i regel envisas med att medverka i mindre ambitiösa – och noll pretentiösa – buller och bång-opus. Såsom Megalodon som i hemlandet går under namnet The Meg.

Förhistoriska jättehajar

Statham, alias Jonas Taylor, är den garvade djuphavsdykaren som i filmens prolog undsätter besättningen på en atomubåt. Fast det går inte riktigt som man tänkt sig; på förekommen anledning ser sig Taylor tvungen att offra två av sina mannar.

Rulla bandet tre år framåt i tiden och vi hälsar på i en marinbiologisk forskningsstation i Sydkinesiska havet. Där är olyckan framme, detta när man i samband med en undervattensexpedition förlorar en av sina sonder – på 11 000 meters djup!

Låter som ett fall för Taylor, låt sen vara att killen dragit sig tillbaka och nu dras med ett rykte enligt vilket han ser spöken (läs: förhistoriska jättehajar) mitt på ljusa dagen.

Som sagt är Megalodon en film som inte har mycket i de finare salongerna att göra. I stället för att gå på djupet med sin rollkaraktär väljer Jason Statham att spela Jason Statham, den orakade hårdingen i rakt nedstigande led från en John "Die Hard" McClane (de mera intellektuellt bevandrade drar kanske en parallell till kapten Ahab i Moby Dick).

Sympati för djävulen

Även i övrigt vankas det raka rör, som när Rainn Wilson träder in i rollen som rikeman med en moraliskt suspekt agenda. Därtill vimlar det av asiatiska skådespelare, bland dessa Li Bingbings marinbiolog (ett sätt att komma det kinesiska kapitalet till mötes).

Vem vet, kanske är det därför som balansgången mellan det utstuderat töntiga och det seriöst spännande inte känns helt klockren. Underförstått: filmen är inte tillräckligt kass för att verkligen sticka ut.

Men visst har Megalodon sina stunder, och överraskningar. Därför är det synd att de i sig vältempererade spänningsmomenten varvas med ett känslopjunk som även omfattar småungar (som i stället för att drälla på marinbiologiska stationer borde gå i skola).

Ja, och vad blev det av sympatin för djävulen, för hajen? I Kong: Skull Island gjorde man det där mycket stiligare.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00