Staternas reaktioner skapar både en ekonomisk kris och en europeisk förtroendekris där tron på samarbete vacklar

Den värld vi vaknar upp till en kommande morgon är en direkt följd av hur stor vi låter den europeiska ekonomiska krisen och förtroendekrisen växa sig.

Den snabba spridningen av coronaviruset överraskade Europa. Medlemsländernas första reaktion i den akuta krisen var att sluta sig: de stängde snabbt sina gränser, samlade på sig skyddsutrustning och införde exportförbud för kritiska förnödenheter. Först under de senaste dagarna har man upptäckt behovet av samarbete mellan länderna. Inget land kan ensamt få bukt med viruset.

Enligt opinionsundersökningar upplever endast var fjärde person i Italien, som hittills drabbats värst av coronakrisen, att landet fått hjälp av sina europeiska partner under krisen. Däremot finns det andra som har hållit sig framme. När det ömsesidiga förtroendet inom Europa knakar finns det alltid de som utnyttjar läget.

Vi vet ännu inte med säkerhet något om den aktuella pandemins ursprung, men enligt nuvarande uppgifter har viruset som förekommer hos djur överförts till människor på en vilddjursmarknad i Wuhan i Kina. Riskerna med marknaderna har länge varit kända. Att bedriva handel med och äta exotiska vilda djur har i stor utsträckning ansetts vara en tidsinställd bomb som förr eller senare exploderar i form av en pandemi. Trots det har handeln inte förbjudits, och dessutom försökte man dölja virusets spridning alldeles för länge. För att mildra imageförlusten har Kina på ett synligt sätt erbjudit bistånd till de drabbade länderna, och dess statliga medier förmedlar flitigt en bild av att Kina är oskyldigt. Så är det inte.

Mycket bättre var inte Ryssland, som sände en militär styrka till Italien för att stödja kampen mot viruset. "Dalla Russia con amore", stod det på de ryska militärplanen. Från Ryssland med kärlek. Det är utan tvekan också en historiskt stor desinformationskampanj vår östliga granne för närvarande bedriver i Europa.

Europeiska unionens medlemsländer måste sluta leden i bekämpningen av coronaviruset. Det finns verktyg för detta. Europeiska kommissionen har redan styrt medel till läkemedelsforskning, lanserat gemensam upphandling av skyddsutrustning och annat material samt strävat efter att säkerställa att livsviktig godstrafik smidigt kan löpa över stängda inre gränser. Vid det föregående plenarsammanträdet beslutade vi i parlamentet att 37 miljarder euro skulle frigöras från sammanhållningsfonderna för coronakrisen och att solidaritetsfonden skulle utvidgas till att omfatta folkhälsan.

Reglerna om statligt stöd och budgetdisciplinen har temporärt lindrats för att medlemsländerna ska kunna stärka både finansieringen av hälso- och sjukvården och stödja företag som drabbas av coronakrisen. EU-lagstiftningsprocessen kritiseras ofta för att vara långsam, men inför krisen fick den snabbt i gång omfattande åtgärder.

Även i Europas huvudstäder har man vaknat till att vi behöver varandra i coronakrisen, och bistånd har skickats över gränserna. Tyskland och Frankrike upphävde exportförbuden för läkemedelsförnödenheter till följd av påtryckningar från EU-kommissionen, och coronapatienter har i allt större utsträckning fått vård också i andra medlemsländer när hälso- och sjukvårdssystemets kapacitet börjar nå bristningsgränsen i många områden. Europeiska centralbanken har lovat ett historiskt stort penningpolitiskt stimulanspaket och euroområdets finansministrar har nått en preliminär överenskommelse om användningen av den europeiska stabilitetsmekanismen i takt med att krisen framskrider. Alla dessa är nödvändiga åtgärder, men också bevis på EU:s förmåga att reagera på krisen.

Coronaviruset är i sin mest akuta form en hälsokris med tragiska konsekvenser. Men det är inte allt. De åtgärder som viruset kräver och medlemsstaternas reaktioner har skapat förutom en ekonomisk kris också en europeisk förtroendekris, där tron på samarbete vacklar. Hälsokrisen kräver kraftiga åtgärder, men kommer till slut att passera. Den värld vi vaknar upp till en kommande morgon är en direkt följd av hur stor vi låter den europeiska ekonomiska krisen och förtroendekrisen växa sig.

Henna Virkkunen, Europaparlamentariker, Samlingspartiet

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning