Staten tar makten

Det uppstår ett drama med aktörerna patienten, skattebetalaren, vårdgivaren, staten och finansiären.

Regeringen har inte förklarat vårdreformen väl. Därför florerar missuppfattningen att nu tar den fria marknaden över. Egentligen planeras den direkta motsatsen. Staten tar ett allt starkare grepp om vården.

Vården består av relationen mellan patient och vårdgivare. Om vårdgivaren är proffs, bör hen ersättas för mödan. Om patienten får hjälp, är hen villig att betala. Det finns dock tungt vägande skäl varför vården inte kan organiseras som vanliga marknader, särskilt i akuta och allvarliga fall. Därför bär staten upp skatter, vilka sedan skyfflas över till vårdgivarna enligt olika regler och kanaler. Det uppstår ett drama med aktörerna patienten, skattebetalaren, vårdgivaren, staten och finansiären. Alla har egna och ofta motstridiga intressen. Olika allianser kan uppstå.

De flesta av patienterna är skattebetalare medan alla skattebetalare inte är patienter. Några kan i maskopi med vårdgivarna blåsa finansiären, eftersom kostnaderna smetas ut över alla skattebetalare. Staten kan gå ihop med producenterna. Detta kallas planekonomi och bygger på tanken att genom att offentliga organisationer producerar vården kan den offentliga sektorn styra verksamheten till allas bästa. Men just denna princip har havererat.

Statsvetaren Stein Ringen beskriver detta fenomen i boken A Nation of Devils. I Sovjetunionen var det inte partiets vilja att medborgarna står i brödköer. Tvärtom, de kommenderade sina statliga kolchoser att producera i överflöd. Men det blev inte så, trots att staten förfogade över drastiska tvångsåtgärder.

En paradoxal situation har uppstått: den offentliga vården är inte under effektiv offentlig kontroll. Staten har inte önskat att vårdsektorn blir gökungen, som puttar universiteten, kulturen och försvaret ur boet. Politikerna har inte gett vårdgivarna i uppdrag att låta patienterna vänta. Tvärt emot politiska utspel ökar hälsoklyftorna.

När varken marknad eller planekonomi fungerar behövs en tredje väg. Det innebär att staten designar en kvasimarknad och utnyttjar valfrihet och konkurrens för att hålla producenternas egenintresse i styr. Producenterna måste ha incitament, profit som morot och konkurs som piska. Därefter måste de ha friheten att organisera produktionen enligt eget huvud.

En del av detta är att alla vårdgivare organiseras som bolag. Ägarna kan vara offentliga eller privata. Staten bestämmer ersättningsnivåerna. Alla bolag får sina pengar på samma sätt, följer samma regler och rapporterar sina räkenskaper och vårdresultat enligt standard.

Regeringens syfte är att skifta maktbalansen från producenternas till patienternas och skattebetalarnas fördel. Förlorarna är de offentliga organisationer som mister sina privilegier och tvingas anpassa sig till patienternas vårdval och skattebetalarnas krav på effektivitet.

Paul Lillrank professor vid institutionen för produktionsekonomi vid Aalto-universitetet

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning