Starkt engagerad mångfald på Åbobiennalen

Minna Rainio & Mark Roberts kortfilmen They Came in Crowded Boats and Trains, 2017, är ett av verken på den åttonde Åbobiennalen. Denna flyktberättelse är berättad av finländska evakuerade som 1944 tog sig över gränsen till Sverige, men iscensatt med asylsökande irakier som gick över samma gräns 2015, i motsatt riktning. Bild: Minna Rainio & Mark Roberts

Den åttonde Åbobiennalen bjuder på många fina filmer, men deras dynamiska och mångbottnade uttryck tar plats på bekostnad av de verk som behöver mottagarens uppmärksamhet. Här finns ett gökungefenomen, skriver Bianca Gräsbeck.

Åbobiennalen 2018

Ars Nova fram till 8.4.

Galleri Å, till 4.3.2018

Det är i en märklig sinnesstämning jag lämnar årets biennal på Ars Nova. Skakad? Ja. Det är den starkaste känslan. Men det är också förbryllan, lite obehag och den känsla av halka som kan drabba då gränser prövas och de urgamla frågorna dyker upp: vad är konst, vad "får" sortera inom bildkonstens domäner? Det är dock samtidigt positiva känslor av tillåtande – må alla blommar blomma.

Men ja, vad är bildkonst? Något svar har jag naturligtvis inga avsikter att försöka komma med – konst är så mycket. Ett av de få argument som väl alla kan hålla med om är att det är någonting gjort av människor och avsett att upplevas och – i motsats till ren underhållning – begrundas, av människor. Kommunikation i bild.

Utställningspresentationen berättar om sexton utvalda konstnärer som reflekterar över världen de – och förvisso också konstmottagaren – lever i; över de processer deras konstskapande satt och håller i gång. Egentligen är det obegripligt vilken bredd det som sorterar inom området har i dagens läge, och det blir tydligt på biennalen.

Några exempel: en konstnär har skurit kulört lösgodis i små, små bitar och nålat bitarna – eller limmat småsten på metrev – så att de olika nyanserna bygger upp bilder (Hanna Vihriälä). En annan har använt en tändsticksask och dess innehåll, som i en animation blir både flyende människoskaror och skjutvapen och mycket däremellan (Juha Mäki-Jussila). En tredje rumslighet (Simo Ripatti). Och med en hälsning till, eller från, hundra år tillbaka: en golvmopp där moppen är en MacBook (Anssi Pulkkinen).

Filmer om flykt och terror

Och så är det film. Där gränsöverskridningarna en gång i tiden upprörde sinnen genom traditionsbrott, oanständighet, nya medier och så vidare, kommer jag på mig själv med att fundera över filmens plats i bildkonsten. Intressant nog är det just en film som kammat hem biennalpriset, konstnärsparet Minna Rainios och Mark Roberts They Came By Thousands In Crowded Boats And Trains. Det handlar om flykten, berättad av finländska evakuerade som 1944 tog sig över gränsen till Sverige, iscensatt med asylsökande irakier som gick över samma gräns 2015, i motsatt riktning. I sitt lakoniska uttryck och förstummande bildskönhet äter sig filmen in under skinnet och en stor spricka öppnar sig i den vardag som är den egna, med oavbruten tillgång till mat och vatten, värme och tak över huvudet; med rutiner och övermättnad, mot den fruktansvärda verklighet som utgör miljontals flyktingmänniskors tillvaro, där inget av allt detta är självklart. Och så är det faran, flyktens upphov – dess andetag kan nästan höras i det mörka rummet där filmen visas. Rätt och slätt, på en duk.

De övriga filmbidragen är anordnade som installationer: Riikka Kuoppalas fyrdelade film bygger på intervjuer med människor som haft kontakt med hennes morföräldrar, missionärer i Namibia på femtiotalet. På många sätt tankeväckande, liksom också Pekka Niskanens tredelade filminstallation där konstnären, som bodde på samma gata som Bataclanteatern då den utsattes för det hemska attentatet i november 2015, berättar om tiden efter chocken. I båda verken flätas det allmänna och det personliga traumat samman på ett sätt som knappast skulle låta sig göras som lineär film och bildkonstsammanhanget känns som det rätta.

En gökunge

Det jag ser som lite problematiskt har med gökungefenomenet att göra – filmens dynamiska och mångbottnade uttryck tar plats på bekostnad av de verk som behöver mottagarens uppmärksamhet på det där mer meditativa sättet.

Exempelvis Nita Veras fotoinstallation – ett vitvitt rum med ett foto med två människor i ett vitt rum där en svart linje delar bilden och fortsätter ut i det vitvita rummet, en fin bild av den isolation som är välfärdsmedaljens baksida – kräver att du stannar upp, nollställer dig och tar emot, på ett så annat sätt än då du sätter dig för att se en film eller filmsnutt. Men, mycket möjligt har den obekvämheten med (min) ålder och läggning att göra, något slags tröghet och motvilja mot tvära kast.

Något senare blir upplevelsen av mångfald och tvära kast glädjande. Att utställningen känns lite besvärlig har nog att göra med att så många av verken har starka och angelägna budskap, vilket gör den utmattande samtidigt som det känns gott. Bildkonsten har en roll att spela i samhället, det blir allt tydligare.

Bianca Gräsbeck

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning