Starka kvinnor

Bild: HBL

Att vården, barn- och äldreomsorgen domineras av kvinnor är väl om något ett bevis på kvinnors styrka. Kvinnor har insett vad som är viktigt i mänskligheten och de vågar, kan och är starka nog att ta sig an det. Tyvärr bestäms deras löner oftast av män.

I morgon firar vi den internationella kvinnodagen.

Jag tänker på kvinnorna i mitt liv. Bilderna och minnen av mor, mormor och farmor och de andra kvinnorna i släkten växer fram.

De var inte svaga eller undflyende eller osynliga. Tvärtom – de var självständiga, starka och tog – och fick – plats. Männen däremot var ofta frånvarande, tysta och mera undflyende.

Min mormor – den bestämda lilla gumman som rände i skog och mark och tog vara på allt som naturen gav. Henne sade man inte emot.

Min farmor – henne var alla vi barnbarn lite rädda för. Hon som tagit hand om hemmet och de fyra barnen medan mannen fanns på andra sidan Atlanten. Strävsam, allvarlig, gammal, alltid klädd i svart.

Min mor – hennes ord var ofta lag. Hon höll koll på familjens ekonomi, planer och ambitioner samtidigt som hon gjorde sin egen karriär.

Listan kunde bli lång.

I november i fjol när #metoo och #dammenbrister briserade befann jag mig i ett hyrt hus uppe på ett spanskt berg. Ofta vaknade jag tidigt på efternatten, greppade telefonen och läste nya, hemska berättelser om kvinnor som blivit utnyttjade och förnedrade. Ledsamma och skakande berättelser som fick en ilska att växa och gro och som gjorde att jag gick ut och tittade på stjärnhimlen för att få distans och lugn – och fortsatt sömn.

Ilskan kom sig givetvis av berättelserna om hur män tar för sig, utnyttjar och inget förstår. Men ilskan kom sig också av att en del berättelser visade ett beteende som handlar om att underordna sig och behaga, vara till lags, bli omtyckt. På männens villkor. Ett beteende vi, både kvinnor och män, har byggt på under många generationer.

Och det är kanske där vi har en del av pudelns kärna. Att så många har ett manligt beteendemönster som norm. Att vi diskuterar jämställdhet som jämställdhet på männens villkor.

Är det reptilhjärnan som talar, den där som hör hemma i stenåldern? Då är det dags att städa i våra hjärnkontor.

Jag tänker på den stora beundran som ofta omgärdar kvinnor som nått toppledarposter – som gått in i en värld dominerad av män och som lärt sig och anammat ett typiskt manligt ledarskap.

Varför tillåts vi kvinnor inte vara kvinnor där vårt sätt att tänka, vårt sätt att bete oss, vårt sätt att klä oss, vårt sätt att prata, diskutera och argumentera får vara vårt och får den respekt, förståelse och uppskattning den är värd?

Det enda jag avundas männen är deras löner. Det har vänts och vridits på det faktum att kvinnans euro är lägre än mannens. I dag är kvinnans euro endast 84 cent av mannens. En del har försökt hävda att det beror på att kvinnan jobbar minde än mannen. Men ett faktum är att de kvinnodominerade branscherna har sämre löner och att kvinnor fortfarande på många håll får lägre lön än männen för samma jobb. Enligt den undersökning som Yle presenterade i november i fjol innehas 80 procent av kommundirektörsposterna i Finland av män och de sitter på en betydligt högre lön än sina kvinnliga kolleger.

De kvinnliga ledarna hittar vi oftast inom vården, äldreomsorgen och barnomsorgen. Många ser det som ett nederlag – att kvinnor inte leder de typiskt manliga sektorerna som ekonomi, teknik, byggnad. Att de andra branscherna domineras av kvinnor ser jag som ett bevis på kvinnors styrka. Kvinnor har insett vad som är viktigt i mänskligheten och de vågar, kan och är starka nog att ta sig an det. Tyvärr bestäms deras löner oftast av män.

Just här skulle det vara dags att införa männens villkor – det vill säga mannens euro. Det har i så herrans många år sagts att kvinnor ska kämpa för att bli jämställda så ja, nu tror jag det är männens tur att göra något.

Marita Granroth Featurechef

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning